SVAR DIREKT. Jag kan då inte för mitt liv se att det skulle vara Författarförbundets sak att värna dataspelens ”berättelser”, skriver Crister Enander i en replik till Mattias Beijmos svar i den pågående debatten om bokens eventuella död.
Mattias Beijmo hotar med att vi alla riskerar hamna i en ”gigantisk Carl Larsson-tavla” om vi inte med hull och hår låter oss slukas av de interaktiva dataspelen. Det måste vara väggmålningen inne på Nationalmuseum han tänker på, där Gustav Vasa rider in i Stockholm. Den är, tveklöst, av det mer gigantiska omfånget.
Vad jag inte fattar är hur Beijmo med myndig stämma kan uttala sig om saker han inte vet ett dyft om. Mitt eventuella dataspelande till exempel. Och att jag inte skulle ha läst vad han skrev i Aftonbladet. Det leder automatiskt till att man måste ta hans ord med en rejäl skopa salt. Han frihjular så det spritter om påhitten.
På en punkt kan jag dock lugna den entusiastiske datanörden: jag är sannerligen inte rädd, inte ens för ”det nya”, även om jag måste påpeka att dataspel långtifrån är något nytt. Men kanske har Beijmo upptäckt dessa interaktiva världar sent i livet nu när han hör tonåringen sitta därhemma och spela inne på sitt rum. Något nyfrälst och salvelsefullt vilar det otvivelaktigt över hans svada. Även om det är svårt att fullt ut förstå vad tusan det är han egentligen vill. Men det är knappast mitt problem.
Men jag kan då inte för mitt liv se att det skulle vara Författarförbundets sak att värna dataspelens ”berättelser”. Det är en rent befängd tanke som nog inte ens Beijmo kan stå för. ”Nej”, skriver Beijmo i sin ovanligt virriga debattartikel, ”alla författare ska inte plötsligt tvingas in på ABF-kurser i spelutveckling.”
Nej. Det kan han ge sig tusan på att vi inte ska! Vi har sannerligen annat för oss.
crister.enander@opulens.se
