Brev om samtiden: Vår tid på jorden

Samhälle
Bild: Charlie Rosales

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. 

Den 12 juni 2017

Kristian,

Solen gassar. Gatustenarna i lärdomsstaden glöder som bocciaklot bakade i Helvetets ugn. Gatorna ligger öde. Inga flanörer vill ge sig ut för att antingen bli stekta av solen eller sönderkokta av hettan. Många, ja de flesta studenter har rest hem eller tagit sig till föräldrarnas flotta sommarhus. Båstad och Bohuslän är ockuperade liksom hela Österlen är invaderat av fint folk från lärdomsstaden. Under en kort tid, som mest ett par månader, är det min stad.

Jag har alltid trivts i denna ödslighet som sommaren kommer med. Ingen trängsel. Inga skrik eller höga röster som försöker övertrumfa varandra i barnsliga utfall. Kaféerna inte längre överfulla av välkammade brats från huvudstaden. Korta köer och en sällsam tystnad om nätterna, dessa ljusa nätter som nyss var fyllda av skrik och skrän och en ogenomtränglig svärta. Men, som sagt, de har tillfälligt lämnat Lund.

Och dessutom, en knapp mil härifrån ligger Östersjön, i regel inbjudande med en lockande lyster.

Idag är vattenytan stilla. Havet ligger blank som en spegel, och av en tillfällighet upptäcker jag – då jag på bryggan står och betraktar en ensam manets kamp – reflekterar anletsdragen: de är lätt förvridna såsom i en absurd skrattspegel. Ingen vind skänker någon svalka. Stiltje råder och havet vattras av små oskönjbara vågor. Då och då blänker vattenspegeln till – på en gång vasst och bedövande vackert.

”Så skimrande var aldrig havet”, som Evert Taube skaldade.

Midsommar närmar sig avsevärt fortare än vad de små grodorna förmår att hoppa.

Svetten rinner i nacke och panna. Sommaren är här. Flugorna trivs. Myggen börjar kläckas. Mängder av maskrosor lyser gult – envist och provokativt – och berättar andra och vildare historier än vad de pedantiskt planterade växterna i trädgårdarna lyckas skapa. Stängsel är aldrig till sin fördel. Inhängningar och staket är och förblir störande, rentutav utmanande. Alltmedan de vilda rosorna förblir en lockelse, ett löfte om en annan ordning – med sina ord på tvären mitt i den skiraste av idyller. Jag tittar på maskrosorna som helt tagit över ett stort fält som klippts ner till en torr och alltmer brun gräsmatta. Maskrosorna ser ut som en aning förvillade och förvildade släktingar till rapsfälten som nyss brann som starkast. Jag tänker hastigt på Göran Tunström vars genombrottstroman – vilken utkom redan 1962 – talande nog hette just Maskrosbollen. Det händer att jag då och då, nästan omedvetet, på fullt allvar förväntar mig att det vilken dag som helst i brevlådan ska dimpa ner ännu en av hans oskrivna romaner.

”Jag har länge levt i den tron att jag – i alla fall rent statistiskt – är den typiske svensken”, skriver Göran Tunström i en krönika i Metallarbetaren, ”resultatet av två huvudströmningar under nittonhundratalets första hälft: den nedåtgående, försvinnande religionens och den uppåtsträvande arbetarrörelsens.”

Göran Tunström är en av de originellaste arbetarförfattarna. Av någon obegriplig anledning nämns han sällan i det sammanhanget. Men med sin bakgrund är han en del av denna bärkraftiga litterära tradition. Att han sökte andra litterära former än sina samtida kollegor och föregångare är inget konstigt. Det är snarare regel än undantag efter proletärromanernas guldålder.

”Min fars hem var en suckarnas boning”, skriver Tunström. ”Min mors en skrattets. Fattigdomen var lika stor i båda hus. Men ljuset föll bara så olika genom deras rutor. Om somrarna cyklade jag de trettio kilometrarna mellan dem, från Billingsfors till Ed, det var som att cykla från skugga till sol. Hos farfar var bristen på framtid i jordelivet mycket påtaglig.”

”Hur annorlunda då i morfars hem, skrattens och de tidiga morgnarnas hus i Billingefors! Morfar spelade fiol. Han var stumfilmspianist i Ordenshuset och i hela sitt liv skyfflade han kol på Fabriken.”

Jag träffade Göran Tunström, mest som ett utslag av slumpens nyckfullhet, ett antal gånger. Och en gång intervjuade jag honom. Hans ansikte blev för varje gång vi sågs alltmer fårat, så som angripet av rost. Ansiktsfärgen var högröd. Det rådde ingen tvekan om att han var märkt av det liv han levt; Guds lille smorde skötebarn stod där mitt i ett söndervittrat folkhem och tvingades inse att förutsättningarna hade ändrats. Ja, förvåning var en del av Göran Tunströms syn på omgivningen. Och döden följde honom som en svart skugga som aldrig brydde sig om hur solen föll. Den gick sina egna vägar. Ty den mörka skuggan hade en egen vilja, och dess ärende förblev detsamma. Efter sin hjärtinfarkt i Lissabon levde Göran Tunström tätt intill sin egen hädanfärd. Denna hemsökelse var orsak till en ständig själslig plåga. Om den hycklade inte Tunström. Men vän med sin väntande död blev han aldrig. Den förblev ett hot: en utmaning han inte ville anta.

Göran Tunströms skratt är svårt att glömma. De dråpliga och inte sällan ganska långa och invecklade anekdoterna, och ibland de rappa infallen, var Göran Tunströms livsluft, där trivdes han som bäst. Genom skrattet förmådde han, ofta med framgång, hålla mörkret stången.

Humorn kvillrade och krängde i hans korta kropp:

”Vad var det Sandra sa, på Sigtunastiftelsen?” skriver Tunström i Under tiden. ”Nu ska du höra! Nu är det Jesus och Maria för hela slanten för mig. Det är inte lätt. Jag ber och ber, fast det verkar inte som det hjälper.

Du får inte ha så bråttom, Sandra, sa jag. Bönhörelse kan ta tid.

Men lite action måste det ju vara, för helvete.”

Tanken drabbar mig med jämna mellanrum. Jag saknar dina brev. Mycket. Du när in i mig. Innerligt hoppas jag att du får ordning på alla lösa sladdar och slår dig ner vid datorn. Du är en av mina mycket få vänner – kanske inte av den dignitet dina dedikationer hävdar: ”Till min ende vän!”

Visst brände Göran Tunström sitt ljus i båda ändarna. Men han var en magiker, Han hade fler ljus än bara ett. Jag tror att han i allra högsta grad var medveten om det. Att han var en ordens magiker stod klart för de flesta – även för honom själv. Berättelserna krävde att bli skrivna. De trängde på med en envetenhet som inte ens den benådade Göran Tunström kunde stå emot. Han var därigenom, på många sätt, en fånge ibland de många och myllrande mysterierna och anekdoterna; gestalter han inte kunde bli fri ifrån på något annat sätt än att med möda och största livfullhet nedteckna deras historier för att sedan skicka ut dem i världen där de fick stå på egna ben och klara sig bäst de mäktade med.

Jag tänker – läser man Göran Tunström idag? Jag vägrar tro att han inte skulle lyckas finna en ny publik i varje generation.

Prästungen och Ökenbrevet. Juloratoriet. TjuvenChang Eng.

Av havets vassa och starka ljus måste jag kisa för att kunna se vem som badar och vem som inte kliver i vattnet. Några barn skrattar högt. De leker vilt i vattenbrynet. En mamma sitter på vakt, med spända senor och en påtaglig oro som formar hela hennes kroppshållning. Hon liknar, på ett märkligt sätt, en ettrig nötskrika som ängslas över vad som sker med hennes oskyddade ungar.

Uppe vid glasståndet är kön lång. Glassarna smälter snabbt. Barnaögon tindrar på ett sätt de knappast ens gitter göra på självaste Julafton. Det är en viktig erfarenhet: Underskatta aldrig betydelse av en glass. Till och med du och jag har flera gånger ätit glass tillsammans. Visst gav de kalla strutarna en tillfredssällelse som inte hör varje dag till? Jag envisas med att hålla fast vid denna vardagens sanning.

Nu vill jag smita. Som en redan genomborrad metmask på kroken kränger jag hit och dit. Jag vill fly ifrån vad jag avsett skriva. Var ligger utgången? Att jag tänker på Göran Tunström har även en annan orsak. Jag tar mig friheten att parafrasera honom: ”Det hände i Venedig att en stor blomma slår ut i min bröstkorg. Dess namn är infarkt.” Tunström fick en hjärtattack i Lissabon, jag i Venedig. Hur det förändrar livet får jag kanske tillfälle att skriva om i ett annat brev. Med viss stolthet kan jag ändå säga att jag har åkt ambulansbåt i Venedig, från Palazzo Mocenigo, som Lord Byron hyrde under många år, till ett högst egensinnigt och åldrande sjukhus. Det är nu många år sedan. Men det förändrar livet, och inte minst inställningen till vad man ska göra med den korta tid man har till sitt förfogande här i jordelivet. Det gör dessutom döden till en ständig gäst. Även jag har en kall och stum skugga att tampas med. Han finns där, strax bredvid mig. Alltid.

När jag kom hem lyckades jag via Lord Byrons brevväxlingar konstatera att den lägenhet jag hyrt där hade Lord Byron sina många husdjur. Apor och fåglar, en räv och en varg och flera hundar. Sina hästar hade han dock på Lido där han regelbundet red utmed den långa stranden.

”Flytande likkistor”, så beskriver Lord Byron gondolerna. Jag minns att den tanken for genom huvudet när den snabba båtens ambulanssirener ylade sin blasfemiska sång längs med Canal Grande.

Gässen vaggar lugnt. I år är de ovanligt många, främst kanadagäss. De äter och äter, och sedan låter de vad de nyss åt släppas ut från andra sidan gåskroppen och det lägger sig i mängder på gräsmattan och den lilla stranden. Alla badare vandrar genom deras lämningar, träck vid träck.

Ändå. Detta är en av sommarens vackraste dagar. Men först och främst är det min stund på jorden. Och din.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen