Det är bara det
att när förskolebarnen i Tensta pratar om döden så har deras berättelser så många detaljer om kroppar och åldrar och dödsorsaker
Det är bara det
att den gröna ryggsäcken barnet fick från förskolan ser så sliten ut nu, fortfarande för stor på åttaåringens rygg
Det är bara det
att när barnen beskriver sina hus så säger de nej det är inte vitt mitt hus, fast fröken sa det, det är grått och det finns ingen gunga där längre för den är borta och min kompis rev sitt ben där
Det är bara det
att föräldrar dagligen sätter sina barn på bussar som åker långt långt bort, till andra platser, för att rädda dem från glassplittret profileringen misströstan och samlingsplatserna
Det är bara det
att efter tio minuters bilfärd söderut syns sopade skolgårdar och nybyggda förskolor, villor och trädgårdar på rad, fluffiga täckjackor och en kompakt vithet
Det är bara det
att någon klottrade F*** AINA på gångbron där barnen passerar varje dag och de ljudar bokstäverna, säger orden och skrattar åt reaktionerna, utan att förstå innebörden
Det är bara det
att dörren till biblioteket alltid är trasig och ingen lagar den och grabbarna står i klungor i gathörnen utom dom som kör fyrhjulingar utan hjälm trots att det var en som voltade och dog
Det är bara det
trötta barnansikten med erfarna blickar
mitt krossade hjärta
det liv
som fanns till buds
info@opulens.se
