Han får det första Bermanpriset

David Grossman vänjer sig aldrig vid litterära priser. Men att bli den första pristagaren av Berman Literature Prize “känns bra”, konstaterar han ödmjukt på telefon från Israel.

– Jag sitter i ett litet rum och skriver mina berättelser och mirakulöst nog finns det människor i världen som vill lyssna på dem, och läsa dem. Det är en bra känsla att bli förstådd, det kan man aldrig ta för givet, säger han.

Hans senaste bok “Med mig leker livet” beskrivs av juryn som “en rörlig minnesmosaik” om flera generationer judiskt liv i Europa och Israel. Historien om tre generationers kvinnor fick han berättad för sig av en vän för många år sedan. Boken rör sig kring teman som familj, svek och kärlek. Och kärleken visar sig på oväntade vis, vilket han tycker är en av bokens viktiga lärdomar.

– En annan lärdom är: att skriva litteratur är att ge en andra chans till människor. När du skriver om någon kan du göra det på ett sätt som är mer skonsamt än verkligheten. Inte på ett sentimentalt sätt, men för att se fler nyanser av världen.

Annars har David Grossman inte haft ett särskilt bra år. Nu börjar det israeliska samhället visserligen försiktigt öppna igen, eftersom en stor del av befolkningen är vaccinerad. Men David Grossman vill i stället helst prata om det som nu upptar hans tankar – resultatet i det israeliska valet.

– Jag ser på det här med stor oro, om högerfalangen vinner kan de göra vad de vill under fyra år, utan opposition. Då kommer saker att förändras radikalt här. Netanyahu har gjort upp med ett parti som är ren rasism – folk som är emot alla former av minoriteter, säger David Grossman i en lång, engagerad utläggning.

Så är han också känd för både sitt motstånd mot Israels ockupation av palestinska områden och sina skildringar av hur individen drabbas av storpolitiska skeenden. Enligt juryns ordförande Daniel Pedersen förbinder han “den enskilde individens känsloliv med de stora politiska skeendena”. Så är det, håller Grossman med om och pratar återigen om Israel.

– Det gör ont i mig när jag ser hur det här samhället har förvridits och hur lätt israelerna har vant sig vid att vi har ockuperat ett annat folk i 54 år. På något vis har vi funnit ett sätt att leva med den outhärdliga, förvrängda situationen, hur är det möjligt?

David Grossman har funderat mycket över den roll som Förintelsen har haft för det judiska folket och samhället.

– Det rör alla delar av vårt liv, hur vi älskar, uppfostrar våra barn, ser på våld och hur vi lever i existentiell rädsla även när vi är beväpnade till tänderna. Det är en fascinerande verklighet för en författare att leva här, men kanske inte för en normal människa.

Han pratar engagerat om att bjuda motstånd mot ett förråat offentligt klimat, genom att försöka göra gott. Det senaste året har också stärkt hans tro på litteraturen. Många har haft ångest i den plötsliga närheten av döden, och rädslan krymper oss, tror han.

– Men litteratur betyder att vi öppnar oss. Den påminner oss om att vi inte är statistik eller siffror. Vi har vant oss vid att det i går dog 120 människor utan namn eller ansikte. Litteraturen handlar om att rädda individen från statistiken och göra henne eller honom viktiga för oss.