POLITIK. I SVT:s nya intervjuprogram ”Frågan är fri” blir Ulf Kristersson intervjuad av människor som har autism, asperger eller intellektuella funktionsnedsättningar. De sitter i en ring tillsammans, turas om att gå upp i mitten och ställa sin fråga. Kristersson framstår först som inkännande, inkluderande och god, men allt eftersom tiden går blir svaren ihåliga. Som när en kvinna berättar att hon tjänar 12 000 kronor i månaden och ofta måste låna pengar av sin mamma. Hon avslutar med att fråga statsministern hur mycket han själv tjänar. Svaret är 190 000 kronor i månaden. Stelt. När människors egna berättelser inifrån en nedmonterad välfärd tränger sig på blir Kristerssons mysiga leende närmast obehagligt.
Varken statsministern eller tv-tittarna är vana vid det vi får se. Inte bara en utskickad representant med en mikrofon i en debattpublik. Här, en hel grupp med blickarna riktade mot makthavaren. Det blir en annan dynamik i rummet och mer tyngd i utsagorna. Den totala ärligheten i frågorna och den filterlösa stämningen förstärker effektivt politikens förljugenhet.
Vanligtvis utfrågas statsminstern av någon akademiker, mainstreammedie-journalist eller politiker. När det sker kan Kristersson erfaret parera med sakliga och slipade argument, men när högerideologin här möter en annan verklighet blir det svårare. När samtalet är slut vill paneldeltagarna ta en bild tillsammans med statsministern. De ler, lägger sina armar runt honom. Jag tänker att det är så makten formar ett rum. Men ur en annan vinkel ser man något annat: Den Ulf Kristersson som kom till studion i mörkblå kostym har inga kläder längre. Han är helt naken.
SVEN HOLMBERG
