PUTIN. Det har varit ”val” i Ryssland den gångna helgen. Putins försök att skapa enighet knakar dock i fogarna. Vi ser paramilitära styrkor som strider mot Ryssland, på Ukrainas sida. Den mycket påläste Joakim Von Braun påvisar hur de avlägsna regionerna i Sibirien och neråt länderna i Kaukasus inte direkt känner sympati med Moskva.
Volga har sitt utlopp här vid de forna sovjetiska delrepublikerna där det först började knaka. Etniska ryssar är just inte i majoritet här och det är självklart att lojaliteten mot Kreml är svag, då det är här kanonmaten hämtas. Ni tror väl inte att en solbränd frisk 19-åring från Sankt Petersburg kallas in i armén i första taget? Volga har framställts mystiskt som ”moder Ryssland” och varit den ryska motsvarighet till vårt Birka eller Strängnäs som Ryssland egentligen, trots sina enorma landmassor, saknar. Där av Putins besatthet av Kiev som via mytologi och halvsanningar framställs som alltings origo. Ett krampaktigt grepp om en historia som är mer splittrad än reducerande nationalism vill erkänna.
Det är denna slitning och komplexitet som Lena Jonsons bok ”Volga och det inre Ryssland” handlar om. Den är i samma genre som Claudio Magris texter. Det är essä, teori och ögonblicksskildringar i kombination. Det finns ett litet hopp i att läsa om hur mångsidigt Ryssland är och hur svårt det är för regimen att skapa en aggressiv nationalistisk vi-känsla.
JESPER NORDSTRÖM
