FOLKHEMSFIK. Werners Café i Malmö. Ingenting har ändrats här sen 1983. Det är mormor. Du kan få kåldolmar. Eller varför inte fralla fylld med makrill i tomatsås och kokt ägg. Byggjobbare och annat blåställsfolk beställer Werners värsting: pannbiff, bacon, skinka och bluecheesedressing. Själv sippar jag bryggkaffe bara bland uteplatsens syrener och funkishusens grovt putsade gula fasader. Här väntar jag på att ett klädskåp i Narnia-anda skall öppna sin port till landet folkhemmet.
Så kommer en änkeman jag nickat till med ett skevt leende innan, köper sin dagens och börjar äta sammanbitet, lite mekaniskt och ”jo de är bra mat här och vad jobbar du med och varför och jo och minsann aha…”
Porten till folkhemmet är öppen nu. En tid med mindre val och begränsade rum. Fast hur många samtal uppstår på andra caféer i den här stan, i mer polerade strömlinjeformade stadsdelar? Här däremot är det folkhem: ett begränsat rum som tvingar fram samtal just på grund av begränsning, inte på grund av valfrihet. Kanske är det så att en viss skavande obekväm ängslighet är prerekvisit till demokrati? Där man inte alltid kan få exakt det man vill, men några intressant växlade ord med någon tvärs över generationer.
Jesper Nordström
