SEDLAR. Återkommen från en snabbtur över Öresundsbron jämför jag de danska sedlarna med de svenska. De förra är tryckta på hållbart papper, de senare på sladdrigt (det speglar förstås också dagens förhållande mellan valutorna). På några egocentriska rader kommer Sören Kierkegaard in på året han föddes, 1813, som också var året för en statsbankrutt, ”det gale Pengeaar, da saa mangen anden gal Seddel blev sat i Circulation”. Drygt hundra år senare, under första världskrigets första år då den danska valutan också var skakig, lät man trycka en sedel värd en krona – om det skrev Frank Heller ett roligt kåseri. Och här hemma fanns samtidigt ko-tian, giltig sju år framöver. Båda kunde inlösas i silver, står det på dem.
Dessutom är danska sedlar oftast vackrare än de svenska, på hundrakronesedeln finns Lilla Bältbron och på baksidan en flintdolk. Dock med undantag av den svenska från mitten av femtiotalet som försågs med en gracil moder Svea, ritad av den skicklige Mark Sylwan. Hans dåvarande hustru Gunilla Palmstierna Weiss stod modell (hennes självbiografi hör till de verkligt läsvärda). Hon förekom både på femkronesedeln, och den för tusen kronor. Och de trycktes på bättre sedelpapper än dagens.
Också sedlar från Nya Zeeland står sig. På en av dem figurerar Sir Edmund Hillary som samman med Tenzing besegrat Mount Everest samma dag som drottning Elizabeth kröntes i London, 1953. För nu många år sedan promenerade vi framför hans feriehus söder om Auckland, på behörigt avstånd. Jag råkade ha sedeln med hans bild på i plånboken, i fint skick: mint condition. Vår oförvägna dotter gick fram till honom, fick ett trevligt samtal med honom, och halade fram sedeln för honom att signera. Det gjorde han gärna, han var ett ovanligt tillgängligt nationalmonument. Men sedan länge är det för sent att få Astrid Lindgren, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson, Dag Hammarskjöld, och Greta Garbo att skriva autografer på sina sedlar.
IVO HOLMQVIST
.jpg){kind=link}