OBJEKTIFIERING. Den nu 90-åriga filmstjärnan Brigitte Bardot har nyligen väckt uppseende genom att försvara metoo-anklagade män som Gérard Depardieu. Lis Lovén minns hur hon som barn gjorde Bardot till sitt objekt.
Törs man säga att jag ägde henne? Som barn? Ja, jag var blott ett oskuldsfullt barn på 60-talet. Ingen pratade om genus men kvinnligt kön fanns överallt. Nej naturligtvis var jag inte sexuellt attraherad av någon som barn. Men vi tjejer som var födda på 50-talet fick genom veckotidningarna lov att äga något kvinnligt. Min mamma bytte tidningar en gång i halvåret med en väninna. Mamma köpte Damernas Värld och Femina, lite mer kulturella tidningar med kvinnlig målgrupp. Väninnan prenumererade på Allers, Hemmets Veckotidning och sådant som mamma nog tyckte att hon egentligen stod över.
I ett nummer av Allers hittade jag Brigitte Bardot som klippdocka. Det var då, kanske undermedvetet, som jag kunde äga henne. Jag klädde av henne och klädde på henne. Och min kusin minns än idag de kläder jag själv ritade åt Brigitte. Fick jag men för livet? Av att äga ett kvinnokön som blev mitt objekt? Min lillsyrra fick hålla sig till sin Barbiedocka. Fick hon men? Jag törs inte fråga henne något så personligt.
Men var, om den nu finns, börjar kvinnomakten? Kanske när man som liten flicka hittar kulturella uttryck där man utan att reflektera över det blir ett subjekt. Det inre subjektet står dock alltid i ett beroendeförhållande till sina objekt. Som en objektifierad Brigitte Bardot. I min generation kunde det börja med ett nummer av Allers eller någon film med Marilyn Monroe. Ett objekt att äga. För vem har sagt att kvinnor inte kan objektifiera, rent av göra objekt av andra kvinnor?
LIS LOVÉN
