KJELL HÖGLUND. ”Han kunde ha kommit var helst ifrån, en trubadur från Kung Arturs England, en herrelös hund, en desertör” påstår förhandsreklamen för Anders Sundelins bok om Kjell Höglund som kommer i september. Om sångaren, låtskrivaren och författaren Kjell Höglund, visste jag inget förrän nu. En förklaring är att jag under många år uppehöll mig utomlands, bland annat i Antipodien. Nu vet jag mer, både genom allt som finns om Höglund på internet och en dokumentär på SVT Play, ”När tåget lämnat perrongen”.
Lägg därtill en originell trycksak som förlaget Farozonen just gett ut och som säkert redan är ett samlarobjekt: ett avlångt pappersark finurligt sammanvikt så att man ser en bokstav i taget. Utfällt kan man läsa i versaler DESERTÖREN, med ett N som första sida och med EJ på en banderoll. På baksidorna finns den långdikten, från 1978, som inte mist sin aktualitet.
Den encyklopediske Kalle Lind, ständigt närvarande i tryck och i radio, har skrivit ett bra förord: ”Desertören är en av Höglunds legendariska långlåtar, närmare sjutton minuter lång (…) så revolutionär att den ifrågasätter revolutionärerna. Det är en sång som uppmanar oss att desertera, att inte bli kanonmat, att inte marschera i ledet oavsett hur vackra parollerna är, att slåss genom att vägra slåss. Somliga ord må vara daterade, andemeningen är tidlöst tänkvärd och evigt kjellhöglundsk.”
IVO HOLMQVIST
