SPRÅKET. Stellan Lindqvist undrar varför det förlegade ordet prokrastinera har återuppstått i samtida svenskt språkbruk.
Det prokrastineras väldigt mycket nuförtiden. Varför? När började det? Ordet är ju inte bara fult, det är nästan omöjligt för tungan att orka med alla konsonanterna. Försök själv:
prokrastinera
prokrastinerande
prokrastinerandes
Ordet finns belagt i svenskan från 1600-talet, då huvudsakligen använt av ämbetsmän, hovskrivare och biskopar med latiniserade namn. Då stavat med c förstås, inte k. Under århundradena som följde sjönk det ner i dvala för att 1954 slutligen begravas. I Svenska Akademins Ordbok SAOB från detta år antecknar man lakoniskt: ”numera knappast brukligt”. Men liket var skendött skulle det visa sig, bidade sin tid. På 2010-talet kunde man ånyo se det dyka upp lite här och där, på ledarsidor, kultursidor, i opinionsbildande texter. Inte i tal dock eftersom konsonanterna ställer till det, undantaget civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin som aldrig väjer för konsonanter i stor mängd. Sen har det spritt sig, blivit en del av det officiösa språket.
Man blev förbryllad förstås, varför? Och vem letade fram ordet i annalerna? Gömde det något nytt, något betydelsebärande för just vår tid, något som den allmänneliga svenskan inte kunde frambära? Nej, så är det inte. Som ordet brukas betyder det rätt och slätt ”skjuta upp”. Inget mer, absolut inget mer. Och nej, jag har inget emot främmande ord, tvärtom, ord som synliggör något nytt är alltid berikande. Men detta, detta det är förkonstling, det är fördunkling, det är exkluderande. Det är dessutom fult.
Dax för ny begravning. ”Skjut upp” användningen på obestämd tid!
info@opulens.se
