PIRATENPRISET. För inte länge sedan var Björn Ranelid ordentligt arg för att han aldrig nominerats till Piratenpriset trots sin klara anknytning till Österlen. Dock är just det kanske inte alldeles nödvändigt: det står lite svävande i statuterna att den som får priset ska ha verkat ”i Piratens anda”.
Han bor i Kivik, eller på Kivik som man säger om fiskelägena här ostpå, och får fram en god cider från sina äppelträd. Och han hör till våra mest produktiva författare, med många passager i Piratens anda. Efter sitt vredgade utbrott som på några rader gränsade till det koleriska lovade han att aldrig mer ta till orda i just den saken.
Kanske borde han först ha läst några sidor i ”Minnets vägar”, de fina memoarerna av Svenska Akademien ständige sekreterare Anders Österling som skriver om författare som föreslagit sig själva till ett Nobelpris i litteratur. De är inte få, och ingen av dem har förstås fått det. Raden av förtjänstfulla pristagare både under hans tid och senare är hursomhelst imponerande. Också jag hade en gång, som skandinavist på ett universitet i utlandet, privilegiet att föreslå lämpliga kandidater. Det gjorde jag, med nyzeeländskan Janet Frame. Men icke: där missade man tillfället, liksom man gjort i fråga om Karen Blixen långt tidigare
Till hösten firar Björn Ranelid fyrtio år som författare, och hans förlag Bonniers som säkert gjort sig en rejäl förtjänst på hans böcker alltsedan dess slår på stort med en broschyr om hans kommande ”Världens vackraste kärlekshistoria” som ges ut den tionde oktober. I reklamen kan man också kan läsa vilka litterära förebilder han håller sig med: Lagerlöf och Lagerkvist, Ahlin och Dagerman, Tomas Transrömer, Kerstin Ekman och Teodor Kallifatides… Och listan över litterära utmärkelser som han fått genom åren är diger, om jag räknar rätt fyrtio stycken. Så han kan säkert med jämnmod invänta ett Piratenpris ännu några år…
Ivo Holmqvist
