GIGEKONOMINS TIDERÄKNING. “Pizzan skulle ha varit här 17:50”, säger barnens mamma så där förtvivlat som hon ofta gör när saker inte går som det var tänkt. “Vad skrev dom för tid på Foodora?” undrar jag. “Fyrtiofem minuter”, svarar hon. Tjugofem minuter försent får hon av en slump syn på pizzabudet genom fönstret: han springer utav helvete. “Vad springer han för?” undrar jag, och fortsätter: “Vi svälter ju inte”.
Minnet av något min mamma sa någon gång passerar i revy: “Jag tar den tid jag behöver, dom får väl sparka mig då”. Hon jobbade då på ett äldreboende och vände sin uppskruvade chef ryggen. De byter ändå chef oftare än hon gör som de säger.
“Varför är dom inte realistiska istället och sätter två timmar på en gång?” säger jag till barnens mamma. I tystnaden som följer slår mig två saker: 1. Nästa gång går jag direkt till pizzerian och 2. min mamma är en hjältinna.
Christoffer Andersson
