MINNESAKT. Marcel Prousts minnesakt är inte nostalgi (alltså att det på ett bitterljuvt sätt ”gör ont i själen”). Först har vi den ursprungliga händelsen. Så minnet av den genom Madeleinekakan, en lös gatsten och tusen andra företeelser. Så har vi den vuxne som upplever minnet – livet när det inte är gömt i vanor och rutiner, verkligheten, ”vårt sanna liv”, inte heller demoniskt utan daggfriskt. Tredelningen är Walter Benjamins. Detta kan förmedlas genom poesin och konsten (och då handlar det inte bara om minnet).
Det är som upplevd känsla inget som har varaktighet. Det måste åter gestaltas och vi måste åter bli mottagliga. Men att det händer – som på gården i furstinnan de Guermantes palats – gjorde livet som också visade sig vara en livskonst värt att leva.
Hur förbundna liv och konst är visas i att Proust då beslutar skriva sin roman. ”På spaning efter den tid som flytt” rör sig kring detta centrum, och hinner på vägen undersöka tillvaron socialt och psykologiskt. Det finns som en grundton i texten, som hos aforistiker som Montaigne, Schopenhauer och Vilhelm Ekelund.
Gunnar Lundin
