FÅNGENSKAP. Jag såg en fågel korsa en annan fågels flygbana och för ett ögonblick trodde jag att de skulle krocka. Från marken sett verkade det oundvikligt. Jag fäller ner blicken igen och undrar om det ligger något naturligt i att bida sin tid fast tiden rinner som den vill.
Jag tänker på fåglarna när jag ser bilarna korsa varandras körbanor. Två ton plåt, förlängning av kött och blod. Förstärkning om du så vill. Jag undrar varför man måste innesluta sig i bilen för att bli fri. Jag tycker det är ironi i sin bästa form:
Ingen varelse kan som människan finna frihet i fångenskapen. Till och med innesluten i en potentiell dödsmaskin. En giljotin på hjul. Det kallas utveckling, säger du. Nåja. Framåt till världs ände – men aldrig mer fri som en fågel.
Christoffer Andersson
