HARDCOREPUNK. Det legendariska hardcorepunkbandet Refused har nu genomfört sin avskedsturné. Rikard Rehnbergh rapporterar om konserten i Stockholm.
Refused, feat. Youth Code
Fållan, Slakthusområdet, Stockholm
18 december 2025
Marx, ständigt denne Marx. Teater Tribunalen gav en kortversion av ”Das Kapital” (den kan komma tillbaka) som vänder sig mot prekariatet och gigekonomerna, låginkomsttagarna och sjukpensionärerna i fattig-Sverige av i dag. Medan Dramaten ger en dansant och tämligen flamsig version som näst intill uteslutande vänder sig mot den breda, den loja, den allt annat än revolutionära och radikala medelklassen. Och Umès stolthet Refused (kan läsas både som ”vägrade” och ”återantänt”) gör comeback – för vilken gång i ordningen ska vi låta vara osagt – och är ute på den ”sista turnén” – igen! – och spelar för utsålda (mindre) hus i Göteborg, Stockholm, Norrköping och naturligtvis Umeå.
Anledningen till inledningen med Marx är att sångaren Dennis Lyxzén (bara efternamnet!) mellansnackar om mervärde, produktionssätt, vinstmarginal, ”capital is organised crime” och har förmått mången tonåring att plocka upp den gråskäggige tyskens (ej tomten, nota bene) feta trilogi om fetischismen, kapitalet, konsumtionen, produktionen, profiten och varan, varan, varan.
Tänk att det gått 30 år sedan Refused, Abhinanda och Final Exit spelade på ungdomshuset Humlan och var och varannan tonåring var straight edge och skejtare, punk och/eller hardcore, Scanlastbilarna brann nattetid och minkarna släpptes ut ur burarna i gryningen och MacDouglas trashades och kördes nästan i tjära och fjädrar ut ur björkarnas stad, som då var Sveriges klart radikalaste, i mycket tack vare Humlan och den militanta vegan-, hardcore- och straight edge-rörelsen som uppstod kring och på den.
Och det är snart 30 år sedan Refused gjorde sin sista legendariska spelning i Harrisonburg, Virginia (avbruten mitt i ”Rather Be Dead” av den lokala polismyndigheten). En inte endast legendarisk utan även storstilad sorti mitt under bandets peak då de annonserade: ”Refused Are Fuckin’ Dead”.
Så det är med klart blandade känslor en ser fyra medelålders, behagligt bedagade gentlemän äntra scenen på Fållan i ”Slaktis”. Men ”rocka röven av högern” kan de än, och över PA-anläggningen hänger förstås Palestinaflaggan.
Lyxzén kör loss som vanligt (trots fjolårets hjärtinfarkt) med drop-, karate- och saxkickar, stagedive, moshpit och mikrofonakrobatik; Sandström, David, slår lika hårt och ursinnigt som fordom, men med en alltid bibehållen urskillning: en riktig speleman. Dessa två är de enda kvarvarande originalmedlemmarna.
På ”fuzzig, flummig” gitarr (en Stratocaster) återfinns numera Mattias Bärjed (Soundtrack of Our Lives och suverän skapare av just soundtrack till exempelvis Mikael Marcimains filmer och serier) som låter sin fäbless för 70-talsrock skina och skina igenom. På basen Magnus Flagge (Cobolt, Garden (13), Backengrillen) som headbangar och pumpar på bra vid Lyxzéns vänstra sida.
På tal om pump spelar bandet för första gången på 18 år punk- snarare än hardcoreklassikern ”Pump the Brakes” (från fullängdsdebuten ”This Just Might Be… the Truth” (1994)) och det är nu om inte förr som varenda medelålders, gråskäggig, medelklassig tomte blir tonåring på nytt och släpper loss som aldrig förr. Detsamma gäller ”New Noise” från det epokgörande albumet ”The Shape of Punk to Come” (1998; en så snygg referens till Ornette Colemans dito album ”The Shape of Jazz to Come” (1959)) med undertiteln A Chimerical Bombination in 12 Bursts; en låt som blivit något av Refuseds ”anthem”.
Det har ryktats om att Refused inte kunde låta bli det ack så lockande, flersiffriga gaget för att göra en ”sista turné”. Vad var det nu som stod som underrubrik på Dramatens uppsättning av ”Kapitalet?!” Ja, just det: ”Du tror du är fri”…
info@opulens.se
