Helheten förblir besvärande vag

Musik

ORKESTERVERK. ”Anders Hillborgs Aeterna-musik ger definitivt en bild av evighet – och det är just detta faktum som är själva problemet. En mer sövande musikupplevelse har jag inte haft på länge: en nästan två timmar lång monotont molande ljudmatta”, skriver Björn Gustavsson.

Årets upplaga av Östersjöfestivalen – som sedan 2003 arrangeras i Sveriges radios konserthus Berwaldhallen – har haft miljöfrågor som fokus; temat har genomsyrat både konserter och seminarier.

Eftersom miljö- och klimatfrågan blivit så oerhört viktig var det med stor nyfikenhet jag besökte Berwaldhallen när Anders Hillborgs orkestermusik till en ny film om människans förhållande till naturen skulle uruppföras.

Hillborg komponerade verket som ett beställningsjobb till en film som här visades i en första version, på en storbildsskärm, högt hängande över Radiosymfonikerna – som under ledning av Esa-Pekka Salonen gjorde en laddad, koncentrerad insats i denna massiva symfoniska musik.

Jesper Kurlandskys och Fredrik Wenzels film Aeterna (vilket betyder evighet) kan beskrivas som ett work in progress; filmen kommer inte att vara färdigklippt och visningsklar förrän 2018. Nu handlade det främst om att spela in soundtracket inför det fortsatta klipparbetet.

Anders Hillborgs Aeterna-musik ger definitivt en bild av evighet – och det är just detta faktum som är själva problemet. En mer sövande musikupplevelse har jag inte haft på länge: en nästan två timmar lång monotont molande ljudmatta…

Även själva filmen är monoton, utan dramaturgisk energi. Långsamt panorerade sekvenser staplas på varandra. Efteråt uppstår en rad frågor: Med vilket fog kan man säga att denna film lever upp till deklarationen att belysa dagens miljöproblem? Och i vad mån bygger filmen på musiken, eller tvärtom? Hur skulle denna musik fungera utan film? Skulle den stå på egna ben och i vad mån skulle upplevelsen förändras?

Anders Hillborgs nya verk framfördes av radiosymfonikerna och radiokören. Därtill några solistiska partier av Hannah Holgersson; inslag som genast syresatte den nedtonade orkestermassan. Även Hayk Hakobyans solistiska insats på den urgamla armeniska blåsinstrumentet duduk gjöt nytt liv i enformigheten.

Vid ett tillfälle spreds ett massivt trummande bland slagverkarna – men detta lilla uppror, som vidgades till en tsunamivåg genom lugnet, lade sig strax och allt återgick till det normala.

Anders Hillborgs nya orkesterverk är, kompositoriskt, på många sätt imponerande. Precisionen vad gäller orkestermassans mikrokosmiska rörelser imponerar, liksom konsekvensen i den nedtonade intensitet som obruten böljar av och an, från början till slut. Men det är en hårt bunden intensitet: en potential som aldrig riktigt släpps fri.

Det repetitiva grundmönstret, frånvaron av egentlig melodik liksom körens sakrala, svävande närvaro ger associationer till rysk-ortodox gudstjänst. Man får känslan av ett requiem över mänskligheten och allas vårt öde.

Men helheten förblir besvärande vag. Orkesterverket flyter som väldiga flak av lågmäld monotoni nerför en älv där själva tiden tycks ha stannat. Entonigheten bryts sällan, frånsett smärre orosutbrott. Dynamiken är nästintill obefintlig. Stråkarnas ton emellanåt glasaktig, orgelartad. I det stora hela får man känslan av en fastbunden musik, likt Odysseus när han skulle passera det farliga sund där sirenerna lockade.

Filmen, inspelad världen över, ger både dataanimerade och dokumentära sekvenser från livets födelse fram till idag. Till att börja med långa, dröjande sekvenser,  i efterhand mer flashigt. Men var finns samhällskritiken, insikten om den akuta faran att klimatförändringarna når en tipping point och jorden kan gå Venus öde till mötes?

Med lite mer hetta och temperament, såväl vad gäller själva filmen som musiken, hade Aeterna kunnat bli en slags uppdaterad version av den amerikanska dokumentärfilmen Koyaanisqauatsi från 1983, som den i mångt och mycket faktiskt påminner om.

Också i den filmen dominerar en molande musikmassa, skriven av amerikanske minimalisten Philip Glass. Men den musiken genomströmmas av tydliga energier, riktningar – och filmen ifråga har också mer temperament; en vilja att verkligen berätta något. Där fanns en klar civilisationsskritik. Aeterna känns mer som en trött suck i evigheten: en liten pust som snabbt virvlar bort ur medvetandet.

BJÖRN GUSTAVSSON

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Björn Gustavsson

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Björn Gustavsson är verksam som frilansande litteratur-, teater- och musikkritiker, och som kulturskribent och krönikör. Han har gett ut 11 böcker, bl.a. en novellsamling och tre diktsamlingar. Växelvis bosatt i Dalarna och Stockholm.

Det senaste från Musik

Reflexer i samhället

ENGAGEMANG. I musiken finns ett tydligt samhällsengagemang, ständigt påminns vi om behovet
Gå till Toppen