EFFEKTSÖKERI. Göteborgsoperan har haft premiär för Modest Mussorgskijs opera Boris Goudonov med libretto av tonsättaren efter Aleksandr Pusjkins drama. Björn Gustavsson ser en uppsättning som inte imponerar sceniskt, men däremot musikaliskt.
I den ytterst krävande titelrollen, som här görs med bravur av britten Clive Bayley, möter en manipulativ tyrann som lurar till sig makten över folket men som mot slutet faller offer för sig själv: tvivel och vånda leder honom in mot sammanbrott – och drömmen om makt övergår i drömmen om att få leva ett enkelt liv som munk …
I regissören Peter Konwitschnys tolkning blir berättelsen samtidigt en bild av dagens konsumtionssamhälle, där folket missleds av makthungriga män. Massorna matas med underhållning, godisregn och väldiga hoppborgar. Makthavarna paraderar ungefär som tidigare sovjetledare på Röda torget. Här associeras till både Trump och Gorbatjov.
När Boris Goudonov vilar ut i sitt gyllene gemak tillsammans med sonen leker denne med stridsvagnar och krigsskepp: upprustning och krigsförberedelser börjar redan hos de yngsta. Makthavarna framträder som dockor och Kreml har blivit en kasperteater. ”Precis som när vi ser politiker på tv”, kommenterar regissören.
Frågan är dock hur effektiv satiren är – eller om den rentav späder på den antidemokratiska populism som sprider sig. Satiren är nämligen så vag och så invispad i en allmänt ironisk, postmodern uppsättning att effekten uteblir. Framför allt känns detta slags tyska regiteater tämligen nattstånden. Jag såg många iscensättningar av detta slag i Tyskland under 1990-talet, men där har trenden nu börjat dö ut. Scenografin av Timo Dentler och Okarina Peter hade varit supertrendig i Berlin i början av 1990-talet – men i dag?
Göteborgsoperans uppsättning imponerar alltså inte sceniskt, men däremot musikaliskt. Mussorgskijs mörka, kärva musik, med många körinslag där den traditionella ryska musiken får breda ut sig, tolkas väl av både kör och solister. Det är ingen lätt, insmickrande musik, men låter man sig inte alltför mycket störas av de jippoartade scenerierna kan man i varje fall få en musikalisk behållning av uppsättningen.
Ironiskt dock med en opera om en skrupelfri makthavare där regissören sparkas bara några dagar före premiären – anklagad för enväldig ledarstil …
bjorn.gustavsson@opulens.se
