ESSÄBOK. Nette Wermeld Enström har läst essäboken ”Krossa framsteget” av Slavoj Žižek. Hon konstaterar att uppgörelsen med framstegsmyten framstår som en politisk nödvändighet.
Krossa framsteget – essäer i oligarkins tidevarv av Slavoj Žižek
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke
Žižek slår hål på framstegsmyterna
Vi vill gärna tro att historien rör sig framåt. Att varje generation bygger på den förra och gör världen lite bättre. Kulturkritikern och psykoanalytikern Slavoj Žižek är en mästare på att slakta sådana föreställningar.
I Krossa framsteget serveras tretton råa essäer, obekväma och stimulerande, där idéer om framsteget, framtiden och teknologin dissekeras på djupet.
För Žižek är framsteget ingen linjär utvecklingskurva utan ren ideologi och de framtidsvisioner som dominerar vår samtid, oavsett om de är marknadsliberala, teknokratiska, populistiska eller accelerationistiska, döljer alla olika maktordningar.
Žižeks centrala budskap
Historien rör sig inte framåt utan i språng, omvägar och återvändsgränder, menar Žižek, och det som framställs som utveckling är ofta försök att legitimera orättfärdiga hierarkier och status quo.
Här finns Žižeks centrala budskap. Han vill visa hur diverse idéer om framsteg och utveckling fungerar som retoriskt skydd för mekanismer som i själva verket förstärker ojämlikhet, social fragmentering och oligarkisk makt.
På så sätt levereras till exempel ”grön teknik” utan strukturell förändring, AI-utveckling utan demokrati och identitetspolitik utan klassanalys, för att bara ta några exempel på ”framsteg” som förvaltar rådande maktstrukturer.
Žižek och Adorno
Žižeks kritik ligger nära Theodor Adornos uppgörelse med upplysningen. Precis som Adorno utforskar han rationalitetens distans till sitt ursprungliga syfte, att befria människan, och hur den i stället med teknikens kraft och maktens logik banar väg för ännu mer exploatering och förtryck.
I likhet med Adorno vill Žižek lösa upp metafysiken som följer framstegstanken och i stället för att se historien som en rörelse mot något helare betonar han motsägelsen. Men där Adorno resignerade pessimistiskt erbjuder Žižek något mer, ambivalent. Han är polemisk och prövande, öppen för en omstart snarare än kapitulation.
Adornos modernitetskritik har inspirerat i princip alla efterföljande kulturkritiker, även de mer radikala som till exempel anarkoprimitivisten John Zerzan.
Žižek och anarkoprimitivisten Zerzan
Zerzans teori är att civilisationens själva grund, med språk, jordbruk och teknologi, är roten till såväl alienation som dominans och ibland skymtar dessa perspektiv även hos Žižek trots att han inte går så långt.
För till skillnad från Zerzans civilisationskritik vill Žižek inte helt avskaffa moderniteten med sin. Och där Zerzan vill återvända till rötterna vill Žižek bara tänka om. Zerzan visar alternativ medan Žižek ställer diagnos.
Kulturkritik möter existentiell psykonanalys
En annan karakteristika för Žižek är hans stil. Han är känd för att röra sig mellan Hollywood, Lacan, marxism och memes, men utan att förlora teoretisk tyngd. Det får läsaren, som man kan uttrycka det, betala med sin koncentration.
Den som inte är hemma med de filosofiska begreppen får kämpa. Samtidigt är det just denna rörighet och rörlighet som gör att Žižeks texter inte känns akademiskt trötta eller torra. Han är samtidigt estetisk, politisk och psykologisk och spännvidden över fälten ger en kraftfull synergisk laddning. Det är mötet mellan kulturkritik och existentiell psykoanalys när det är som bäst.
Fokus på aktuella konflikter
Hans fokus är på aktuella konflikter snarare än system och hypotetiska scenarier. Essäernas apokalyptiska fond utgörs därför av dagens krig, klimat- och naturkatastrofer, sociala polarisering, AI-hotet och det demokratiska sönderfallet. Det är en vardag där uppgörelsen med framsteget blir en politisk nödvändighet.
Žižek påvisar hur det aldrig neutrala framstegsbegreppet är aktivt i alla samtida katastrofer. Han finner det bakom folkmordet i Palestina, i krigets Ukraina, på växande soptippar i Ghana och Indien och på alla andra platser där människor underkastas fasor av bibliska mått.
Gemensam förvaltning eller totalt kaos
På senare år har Žižek blivit en intressant och högaktuell tänkare i debatten om den digitala kapitalismens acceleration.
Han menar att de nya tech-oligarkerna i all sin girighet håller på att avveckla sig själva och att valet vi snart kommer stå inför är antingen ett okontrollerat kaos, ett rent helvete, eller att vi börjar förvalta resurserna gemensamt för att förhindra en post-mänsklig framtid där vi antingen blir överflödiga eller utplånas.
Mot bakgrund av den accelererande AI-kapprustningen känns Žižek mer aktuell än någonsin.
Nyligen meddelade Sam Altman, OpenAI:s VD, att han siktar på att bli den första att byta ut sig själv mot en AI och kanske är det ett tecken så klart som något på att tiden är inne. Att det nu är dags för alla oss andra att gemensamt fatta det där beslutet och välja mellan de alternativ som vi enligt Žižek står inför.
nette.wermeld.enstrom@opulens.se
