Vi måste fortsätta diskutera barnlitteraturen

Litteratur

ESSÄ. Senaste åren har en rad barnboksförfattare och illustratörer anklagats för att använda sexistiska och rasistiska stereotyper i sina berättelser. Det senast uppmärksammade fallet var en av Jan Lööfs Pelle-böcker. Gissningsvis är det bara en tidsfråga innan en ny diskussion i samma anda blossar upp.

Hur bör man förhålla sig till detta? Jag anser att vi bör välkomna sådana diskussioner men samtidigt argumentera varsamt. Strategiskt talat innebär varje förhållningssätt stora risker; risker som vi måste erkänna då mycket står på spel. Vi kan inte tillåta oss att vara svartvita.

Censur ska fattas utifrån en rättslig horisont, anser vissa. Utifrån detta perspektiv var det därför inte tal om censur när Bonnier Carlsen ville ”uppdatera” Lööfs bilder. Men varför inte? Betraktar man begreppet censur genom en vidare lins framstår det i det här fallet som ett paradexempel på så kallad självcensur. Många konstnärer har varit missnöjda med sina verk och förändrat för att förbättra dem genom olika versioner. Men detta är inte samma sak som den estetiska ingenjörskonst som vill tillrättalägga konstverk efter en politisk agenda (även om detta ibland sammanfaller).

Den vidare synen på censur är självfallet metaforisk. Förändringarna bör förstås utifrån föreställningar om olämplighet och genomförs inte för att undvika olaglighet, alltså rättsliga följder. Men oavsett ordval – censur, eller inte – kvarstår ett dilemma gällande hur man ska relatera till det som uppfattas som olämpligt i barnböcker.

Bör vi ”uppdatera” konst riktad mot barn, eller inte? Det finns goda argument för båda hållningarna. Att ge slutgiltiga besked åt endera hållet innebär dock att man producerar en slapp superformel. Det är lika förmätet att tänka sig att barnböcker aldrig ska uppdateras utifrån konstnärlig frihet som att hävda att den alltid ska det utifrån diskrimineringskriterier.

Vad är det man reagerar på i barnböckerna? Karikatyrer i barnböcker tänks ofta vara en bidragande orsak till fördomar. Och kanske är det så. I en essä om fotografier gör emellertid GK Chesterton en intressant iakttagelse: ska man hitta någon på tågstationen hittas hen sannolikt snabbare med en karikatyrskiss än med ett fotografi. Karikatyren räcker nämligen fram de mest väsentliga ansiktsdragen, just det som gör ansiktet unikt. Det är därför inte heller konstigt att det kryllar av karikatyrer i barnböcker – karikatyrer underlättar berättandet. Av denna anledning är det viktigt att reflektera över vilka slags karikatyrer som används i barnlitteraturen eftersom negativa karikatyrer varit och är fundamentala kugghjul i olika avhumaniseringsprocessers maskineri.

Konflikten pågår mellan två sidor med legitima krav. Å ena sidan handlar det om yttrande- och åsiktsfrihet (eller konstnärlig frihet); å andra om potentiella fördomar som kan vara diskriminerande. Ingen av dessa sidor går att neutralisera utan att i samma ögonblick ogiltighetsförklara aspekter av samma demokratiska värden som vi vill försvara. Därmed måste diskussionen återkomma: det finns inget i sig absolut giltigt förhållningssätt.

Om den som förvaltar över rättigheter och utgivning vill göra förändringar står det naturligtvis den fritt att göra så (såtillvida de är förenliga med lag). Sådana ställningstaganden förtjänar dock i sig kritisk diskussion som förhoppningsvis påverkar andra, framtida beslut. Endast i extrema fall (typ Tintin i Kongo) är det också självklart att man ska tolka karikatyrerna som nedsättande.

Men är exempelvis Stina Wirséns karaktär Lilla hjärtat verkligen rasistiskt framställd? Var det ett rimligt ställningstagande att dra tillbaka vissa av böckerna därför att vissa menade att några karaktärer ritats på ett sätt som kunde tolkas utifrån rasistiska stereotyper? Beslutet var Wirséns, antar jag. Men jag tycker att det är viktigt att ha i åtanke att Wirsén är en högst medveten konstnär som rentav sagt sig vilja lyfta fram ”svarta” karaktärer som förebilder – alltså något som indirekt kan förstås som en antirasistisk strategi.

Det finns också andra sorters kränkningar som är lika allvarliga som sexism och rasism. Är det ens möjligt att helt undvika kränkningar?

En strategi kunde vara att stå ut med att fördomar förekommit och förekommer i barnböcker och fokusera på att diskutera och genomlysa dessa aspekter (därför att vi tror att människan kan lära sig och förändras); annars riskerar vi att ge vika för en konservativ logik (som har en mer pessimistisk syn på vår förmåga att genomskåda fördomar). Vi bör inte trivialisera risken (särskilt inte när det gäller våra barn) samtidigt som vi och barnen måste kunna ta del av litteratur och bilder utan att den passerat igenom samtida och förment medvetna föreställningar.

Om vi istället tänker att barnet kan lära sig att genomskåda fördomar och orättvisor bemyndigar vi hen med förnuft och kompetens. Men är det realistiskt? Kanske inte helt. Ändå kan man fråga sig om man bäst bekämpar säg rasism bäst genom att radera varje spår av rasism i barnböckerna eller genom att försöka utbilda en potential hos barn att genomskåda den? Oavsett synsätt finns medföljande problem.

Eftersom vi inte i ett slag kan utrota rasism och andra fördomar måste vi erkänna att det är viktigt att kunna avmaskera fördomarna. Och vilken strategi vi än väljer tar vi som sagt en risk. Personligen tycker jag att SVT gjorde rätt i att uppdatera Pippi Långstrump men samtidigt är det viktigt att erkänna att andra strategier är möjliga. Skulle SVT ha befäst rasistiska fördomar genom att låta Pippi Långstrumps far säga att han var n-kung eller möjliggjort en kritisk diskussion i hemmet som kunde ha tillämpats i andra sammanhang? Skulle SVT normaliserat n-ordet (ett ord som tidigare i historien inte alltid medvetet användes nedsättande) och hur många föräldrar hade tagit diskussionen med sina barn?

Förändrade denna ändring den diskursiva logiken bakom som kan tolkas typ ”på en söderhavsö kan vem som helst bli kung”? Även om n-ordet försvann fick en exotism, som historiskt ofta sammanlänkats med en ”kolonial” diskurs, vara kvar (det hade inte ”fungerat” att Efraim Långstrump blivit kung i England). Hade det varit möjligt att ha n-ordet kvar men diskutera varför ordet är olämpligt? Eller hade det varit bättre att inte visa avsnittet? Hur SVT än gjort skulle de ha sänt en signal och denna signal hade indirekt implicerat en strategi.

Jag tror också att det finns en fara att endast ”medvetna” föräldrar tar sig tiden och har kunskap nog att kunna förklara för barnen varför vissa ord eller bilder är problematiska. Men alternativet kan under vissa omständigheter kanske vara farligare, alltså att helt och hållet omyndighetsförklara barns kritiska potential. Att som förälder vara närvarande, som vid högläsning, innebär också att man har viss kontroll och i alla fall kan försöka sig på problematiseringar; till skillnad från om barnen möter ord, bilder och fördomar själva i andra sammanhang – utan att fördomarna bemöts. Men hur undviker vi då att det blir en klass- och utbildningsfråga? Ingen kan heller genomskåda allt, tvärtom.

Spelar allt detta ens någon roll givet att vissa individer obestridligen känner att de blir utsätta för flagranta kränkningar? Kanske bör inte den som inte utsätts för en kränkning uttala sig? Jag tror att det vore olyckligt om vi lägger mer vikt vid ”ursprung” än vid vad som sägs (oberoende av vem som säger det). Riskerar vi trots allt inte att befästa exempelvis sexism och rasism om endast vissa ”genus” och ”färgade” kan uttala sig? Kan jag exempelvis utifrån psykisk ohälsa ta mig rätten att föra talan för alla andra med samma diagnos bara för att vi drabbas av ”samma” slags diskriminering? Knappast. Snävare former av identitetspolitik riskerar alltid befästa just den sorts essentialism som alstrar diskrimineringen till en början.

Mot denna bakgrund bör man betrakta de som landar i tvärsäkra slutsatser om hur man bör tänka i sådana frågor med viss skepsis. I enskilda fall kan man naturligtvis vara övertygad vid en ”dom” men att bestämma sig för att en viss föreställning och strategi alltid bör ha företräde vore som att döma innan en rättegång påbörjats. Vi måste erkänna att frågorna är komplicerade. Kanske är det bättre att förstå de här problemen genom medvetet risktagande strategier än genom ett polariserat antingen-eller?

Om det inte finns någon absolut riskfri strategi som i ett slag upphäver alla fördomar som vi demokrater vill bekämpa, begår vi med största säkerhet ett misstag om vi inte erkänner att våra strategier och synsätt i sig alltid innebär risktagande och dilemman.

CLAES-MAGNUS BERNSON 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen