SPRÅKLÅDAN. Hej! Som stockholmare har man kanske en snobbig syn på det här med dialekt, typ att vi här inte har en dialekt, men att det är i glesbygden eller avkroken som det finns dialekter, men hur som helst så undrar jag vad som egentligen skiljer en dialekt från ett språk? / Kjell-Albin
Ja, du Kjell-Albin, det var ju först och främst fint att höra att en nollåtta kan ha en ödmjuk och problematiserande syn på det här med dialekt, och anledningen till att jag tar upp din fråga är att den är så pass komplex att det hade gått att fylla en hel tidskrift med den.
Det sägs ibland tillspetsat att ett språk är en dialekt med en armé, det vill säga ur de stora gamla språkhistoriska perspektiven är ju svenska en germansk dialekt.
Numera inom lingvistik talar man om att en dialekt är en språklig variation inom en nation, där man ändå ur en så kallat ”ideal mottagarsituation” kan förstå vad som sägs. Annorlunda uttryckt: det är när man pigg och nykter och hör det på radio, inte lyssnar till sludder i örat på en stökig krogrunda.
Ett enkelt exempel är att vi nog alla förstår vad Lars Lerin säger, även om vi också tydligt hör att han talar värmländska.
Ur ett lite mer torrare språkvetenskapligt perspektiv sägs det också att en dialekt har samma grammatiska struktur, det vill säga ordföljd, verbböjningar och uppbyggnad som det språk vi kallar riksspråket. Som avslutning kan jag också säga att etermedia i Sverige ur ett europeiskt perspektiv har en stor tolerans för dialekter och brytning och till och med nästan verkar uppamma språklig variation i exempelvis P1.
jesper.nordstrom@opulens.se
