Svär inte så förbannat!

Litteratur

SPRÅK. ”Det svärs numera friskt i det här landet, i den offentliga debatten, på löpsedlar, på omslagen till veckotidningarna, i radio och tv och på tidningarnas kultursidor. Och alltså i boktitlar – men där är det ett nästan nytt fenomen”, skriver Ivo Holmqvist.

I brevlådan har just kommit två nya böcker, dels Carl-Göran Ekerwalds essäsamling ”Om bildning” (Karnevals förlag), dels Fatima Bremmers nya biografi om Ester Blenda Nordström (Forum) som på baksidan av omslaget kallas Sveriges första undersökande reporter. På de välförsedda hyllorna hos mina morföräldrar fanns en lång rad böcker, både romaner och annat, av fritänkande och frigjorda kvinnliga författare och journalister: av Marika Stiernstedt, Anna Lenah Elgström, Tora Nordström Bonnier, Stina Aronsson, Elin Wägner, och just Ester Blenda Nordström, både hennes En piga bland pigor och Kåtornas folk.

Biografin om henne ska jag läsa med intresse. Men jag höjer på ögonbrynen inför titeln: ”Ett jävla solsken”. Jag antar att det är ett citat, men mormor skulle inte ha ställt en bok som kallas så synlig i sin bokhylla. Det svärs numera friskt i det här landet, i den offentliga debatten, på löpsedlar, på omslagen till veckotidningarna, i radio och tv och på tidningarnas kultursidor. Och alltså i boktitlar – men där är det ett nästan nytt fenomen, det är bara några år in på vårt andra millennium som slussportarna har öppnats, framför allt för adjektivet ”jävla” som är en råare och mera direkt stavning av det något mera vårdade ”djävla”.

Det kan man lätt konstatera genom att skriva in det ordet i sökrutan för Sveriges nationalbibliografi Libris som Kungliga Biblioteket i Stockholm håller à jour. (”Fan” förekommer fortfarande mest i betydelse ”vän och anhängare av”). Där finns fyrtioett ”djävla” fast av dem är bara en handfull böcker, de flesta är artiklar – Strindbergs ”djefla man” upprepas flera gånger. Det första belägget tycks vara Bo Lindbergs Djävla nuläge från 1970, en boktitel som är ännu mera aktuell nu än då. Annorlunda med ”jävla” där det finns 270 noteringar, en överväldigande majoritet av dem från 2000-talet. Så Fatima Bremmer befinner sig i ett stort sällskap – om det är också gott kan man kanske undra, liksom jag gärna sätter frågetecken vid ”fuck” och ”fucking” som invaderar svenskan just nu – på engelska används det mycket sparsamt i tryck, om alls.

Men i min just påtagna roll som en gubbgnällig professor Stofil får jag genast en tankeställare när jag läser andra kapitlet i Ekerwalds utomordentligt intressanta samling betraktelser kring begreppet bildning, upphängd på tio dagböcker från författare i skilda tider och länder, en av dem Johan Wolfgang von Goethe. Om honom sägs: ”Han har ingenting emot att verka vulgär. Han älskade fula ord (…) Hur ska man förklara det provocerande draget hos honom? Förkärleken för det brutalt råa? – Det är den tillit han känner för intuitionen som gör honom till en ärlighetspedant. Han tänker inte skyla över den proletära sidan hos sig.”

IVO HOLMQVIST

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen