Storyn om Stalins olja

Litteratur
Fredrik Malm. Foto: Magnus Fröderberg/Liberalerna

HOTBILD. När i nutid rysk påverkan på den amerikanska politiken diskuteras, då har vi våra egna historiska erfarenheter att spegla oss mot. Kanske har vi också redan eller kommer att få ett nutida Naftasyndikat? Är Huawei ett kinesiskt sådant? undrar Thomas Wihlman.

 

Naftasyndikat – Berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige av Fredrik Malm
Carlssons Bokförlag

På marknaden, med bolag och handel, men också i politiken är den miljö som Fredrik Malms Naftasyndikat utspelar sig i. En dåtidshistoria om spridandet av en politisk lära med skumma metoder, men också något vi behöver reflektera över i nutiden.

Titeln på den här boken skulle kanske vara, om den hämtades från CNN, ”Russia’s meddling in Swedish political affairs”. Fredrik Malms Naftasyndikat handlar dock inte om nutid, utan om 1900-talshistoria, där Sovjetunionen växer fram till en global stormakt.

Det handlar om sidor av vår svenska historia som vi förträngt, som vi kanske glömt eller helt enkelt aldrig känt till. Inte minst handlar det om den svenska kommunistiska rörelsen, hur den splittras och fraktioneras, hur den stödjer Sovjetunionens politik men också får ekonomiskt stöd därifrån. Det handlar även om skumraskaffär och spioneri, allt under täckmanteln av ett oljebolag, Naftasyndikat, som på 1930-talet tar stora marknadsandelar i Sverige och snabbt växer från noll bensinstationer till sexhundra.

Malm går grundligt tillväga i sin beskrivning, som för honom också är en egen släkthistoria. Bakgrunden till detta engagemang, för en upptagen riksdagsman som Malm, är att den som styrde i kulisserna var Malms egen morfars far, Einar Kruse. Malm har intervjuat, gått till källorna (inklusive gamla Säpoarkiv) och gjort detta under loppet av flera år, vid sidan om uppdraget som riksdagsman.

I Naftasyndikat förs vi inledningsvis drygt 100 år tillbaka i tiden, till åren kring ryska revolutionen och decennierna därefter. Perioden och dess vänsterrörelser skildras som i en lättläst historiebok. Framför allt gör Malm en omfattande beskrivning av splittringen inom den svenska socialistiska rörelsen, mellan dem som ville gå en demokratisk väg och de som förespråkade proletariatets diktatur. I boken figurerar därför Branting, Kihlbom och Sillén, hur de förhåller sig till Lenin och Trotskij samt till det faktum att Sovjetunionen vill ha insyn, kontroll och inflytande över vänstern. I ett senare skede möter vi också Aleksandra Kollontaj, den ryska ambassadören. Malm berör även den finländska Graftonaffären, en omfattande vapensmuggling i österbottniska skärgården, som främst handlade om att befria Finland från tsarens överhöghet, men där också de ryska kommunisterna skulle få vapen till kampen mot tsaren. (Min egen morfar, sägs det, var en av dem som deltog i aktiviteter för att bli av med ryssarna och för att skapa ett självständigt Finland.) Det som ändå är viktigt, och bokens stora bidrag, är att Malm blottlägger hur svenskar och ryssar arbetar tillsammans samt hur bensinbolaget Naftasyndikat blir en spioncentral med företaget som fasad.

Det tog några år, till 1924, efter oktoberkuppen och oktoberrevolten, som Malm uttrycker det, innan det blev formellt tillåtet att idka handel med Sovjetunionen, exempelvis genom import av olja från Baku. En av dem som inledningsvis spelar stor roll är Olof Aschberg, journalisten Robert Aschbergs farfar, som tjänar stora pengar på ljusskygg handel. Utifrån detta finner vi upprinnelsen till Naftasyndikat.

Bankmannen och socialisten Aschberg startade Svenska Ekonomiaktiebolaget och var genom detta tidigt involverad i affärer med Sovjetunionen. Kruse, också bankman men mer hårdför kommunist, möter Aschberg när Sverige 1924 erkänner Sovjetunionen, och kontakterna mellan dem inleds. Kruse arbetade då på den sovjetiska handelsdelegationen. Efter några år avvecklar Aschberg 1930 sitt ägande i bolaget, kanske därför att han förespråkar en mjukare form av socialism, kanske också därför att verksamheten är mindre lönsam. Sovjetunionens statsbank kliver i stället in som huvudägare, och Kruse får en central roll både för Svenska Ekonomiaktiebolaget, för bildandet av Naftasyndikat och för den svenska kommunismen, inte minst för den ekonomiska sidan

Så småningom drar sig Aschberg ur samarbetet, förmodligen därför att det finns större pengar att tjäna på annat håll, medan Kruse blir alltmer betydelsefull. Einar Kruse var tornedaling och en duktig ekonom som inledde sin bana på Handelsbanken. Men hans kommunistiska sympatier förde honom allt djupare in i politiken, så att han till sist blev centralfigur i både legala affärer och det som gick under radarn.

Naftasyndikats affärsmöjligheter uppstod i första hand genom avtal med IC (Bilägarnas Inköpscentral), som företrädde den framväxande skaran bilister. Genom avtalet fick IC tillgång till en stor aktör på marknaden som kunde sätta stopp för de stora oljebolagens, till exempel Standard Oil och Shell, prishöjningar. År 1931 går Naftasyndikat in på marknaden genom egna bensinmackar, under namnet Nafta, och så småningom servar man hela 600 mackar.

I sin avhandling om utländska direktinvesteringar i Sverige 1895–1945 skriver Sven Nordlund: ”Vid utgången av 1920-talet behärskades den svenska oljemarknaden i stort sett av de till den internationella kartellen anslutna brittiska och ame­rikanska bolagen. Ett irritationsmoment utgjorde emellertid de oberoende utländska oljebolagen och framför allt då det statsägda sovjetiska Sojusneftexport i Moskvas svenska dotterbolag, AB Naftasyndikatet, som etablerades i Stockholm 1928”.

Med andra ord fick Naftasyndikat en positiv effekt för de svenska konsumenterna. Men, som Malm konstaterar, i huvudsak var det en täckmantel för sovjetiska spioner. Som anställda av bolaget kunde de resa runt i Sverige i affärssyfte. I realiteten var dessa medarbetare oftast okunniga när det gäller bensin och bensindistribution, men desto kunnigare på subversiv verksamhet.

Sammanfattningsvis kan sägas att de ljusskygga affärer som Kruse var inblandad i spelar en central roll för den svenska kommunistiska rörelsen i form av SKP och senare VPK, men att hans agerande även gynnar Komintern och Sovjetunionen.

När Kruse avlider 1960 hyllas han i partipressen för sina insatser för det kommunistiska partiet, först SKP, sedan VPK, men i övrigt har han uppenbarligen försökt hålla sig från media och offentligheten. Det som träder fram är bilden av en ytterst hängiven, asketisk, plikttrogen person, som knappt skyr några medel för att uppnå sina ideologiska mål. När konflikter uppstår visar Kruse upp sina hårda nypor, bland annat genom en ytterst hårdför personalpolitik. Genom sitt agerande bidrar ändå Kruse till mycket, såsom att dagens VPK äger en stor, högt värderad fastighet i centrala Stockholm, Kungsgatan 84.

Det är ändå beklagligt att personen Kruse inte träder fram och analyseras mer. Baksidestexten om att boken är som en släktkrönika känns därför något missvisande. Det handlar i stället främst om affärer, köp av rysk olja, penningtransaktioner, täckmantel för sovjetiskt opinionspåverkan, och i allt detta var det av Kruse styrda oljebolaget Naftasyndikat centralt.

Möjligen för att motivera att det handlar om en släktkrönika tecknar Malm avslutningsvis en tämligen ingående bild av sin morfar, Kjell Kruse, också han kommunist, beskriven som begåvad, trevlig och omtyckt, men samtidigt en oengagerad far och en obotlig klantskalle. En klantskalle var inte Einar, kan vi förstå, men Malm avslutar sin bok med: ”Jag skulle aldrig vilja ha att göra med min morfars far, Einar Kruse.” Kanske är det här vi finner svaret till den skissartade teckningen av Einar Kruse.

Naftasyndikat är intressant, välskriven och lättläst, men med begränsningar. Är det så att hela projektet blivit övermäktigt för bokens författare, den starkt engagerade, hårt arbetande riksdagsmannen Fredrik Malm, eftersom han tydligt deklarerar att för honom är ämnet nu uttömt? Som Malm avslutningsvis konstaterar, det finns mycket nu att gräva i för forskare och andra intresserade av historia och säkerhetspolitik.

Inte heller för han diskussionen vidare, om stormakters inflytande och agerande, och gör ingen egentlig analys. Vad kan vi lära av ett 1900-tals Sverige och dess relationer till stormakter? Finns det likheter med nutiden? Hur kan vi förhindra påverkansoperationer idag? Hur ser vi på dem idag som försöker förvandla det svenska samhället i mer totalitär riktning, vare sig hotet kommer från vänster eller höger?

När i nutid rysk påverkan på den amerikanska politiken diskuteras, då har vi våra egna historiska erfarenheter att spegla oss mot. Kanske har vi också redan eller kommer att få ett nutida Naftasyndikat? Är Huawei ett kinesiskt sådant? Och vilka är det idag som går Rysslands ärenden? Malm har genom sin bok väckt tankar, trots att han själv avstår från mer djupgående analyser.

THOMAS WIHLMAN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur