Krystat verk med klassisk förlaga

Litteratur
Pat Barker. Foto: Justine Stoddard

MYTOLOGI. Försöket av Barker att psykologisera mytologiska gestalter faller ofta platt och känns på sina håll i boken näst intill pinsamt generiskt och krystat, skriver Tommy Gunnarsson som läst Flickornas tystnad. Men konstaterar samtidigt att de stora massornas kvinnor skildras kollektivt i boken på ett starkt vis.

 

Flickornas tystnad av Pat Barker
Översättning av Eva Johansson
Albert Bonniers Förlag

Att som konstnärligt grepp inspireras av klassiska verk och i dem rucka eller vända på perspektiven är något jag är väldigt allergisk emot, ty det blir sällan lyckat. Vår samtid, som mer än gärna tycks söka det ideologiskt eller socialt behjärtansvärda i allting på bekostnad av konstnärlig kvalitet, verkar dock ytterst lockad och road av dylika perspektivförskjutningar. Ett exempel på perspektivförskjutning av klassiskt verk som konstgrepp är Pat Barkers senaste roman Flickornas tystnad där Homeros Iliaden använts som litterär kreativ spelplan.

Boken inleds med följande ord: ”Hjälten Akilles. Strålande Akilles. Ädle Akilles. Gudalike Akilles … Epiteten staplas på varandra. Det var inte vad vi kallade honom. Vi kallade honom ’slaktaren’.” Som bortblåst är alltså den gränslösa och orgiastiska vålds – och krigsromantiken som helt och hållet färgar Iliaden, och istället lånar Barker i Flickornas tystnad sin litterära röst åt det kvinnliga perspektivet och erfarenheten.

Nu bygger Iliaden och de trojanska krigen, vilket nästan får sägas vara eposets huvudgestalt, om än i icke mänsklig form, på vad vi vet till stor del på mytologi. Likväl har denna myt en slående likhet med historieskrivningen och omvänt, nämligen att det kvinnliga perspektivet som oftast är helt osynliggjort till fördel för det manliga perspektivet.

Precis som i Iliaden får vi dock även i Flickornas tystnad följa Akilles på nära håll. Jämsides kvinnoskildringen i Flickornas tystnad har vi alltså på ett sätt här att göra med en viss form av hjälteskildring, om än dock betydlig mer problematiserad och mera komplext skildrad än i Iliaden.

I Flickornas tystnad är Akilles från början ett barn som blivit övergiven av sin moder. Hans kvinnobild är härav inte bara skadad, den är obefintlig. Myten Iliaden och den maskulint hegemoniska historiebeskrivningen blir på detta viss tydligt personifierad i Akilles i Flickornas tystnad.

Med i romanen som en än mer central gestalt än Akilles är hans sexslav Briseis som också är bokens berättare. Precis som i myten är Briseis en bricka i det manliga maktspelet, men i Barkers bok blir hon, precis som Akilles, levandegjord som något mer komplext än summan av sin mytiska gestalt. Genom illusionslöshet, krasshet och list blir hon en både yttre och inre överlevare med starka humanistiska drag.

De stora massornas kvinnor skildras kollektivt i boken på ett starkt vis. Skildringen av våld, krigsoffer och skräck är i Flickornas tystnad en i det närmaste fysisk läsning. Barker är i mångt och mycket en vad man skulle kunna kalla för högkvalitativ underhållningsförfattare, men skildringen av de kvinnliga krigsoffren både nästan luktar och hörs och träffar gång på gång närmast som ett direkt slag i magen. Här målar Barker med en bred pensel som hon språkligt behärskar väl.

Desto mer svårtuggat trovärdighetsmässigt blir det ofta i den ingående skildringen av individuella karaktärer som Akilles eller Briseis. Försöket av Barker att psykologisera mytologiska gestalter faller ofta platt och känns på sina håll i boken näst intill pinsamt generiskt och krystat.

TOMMY GUNNARSSON

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur