Sommarläsning: ”Livets rot” av Michail Prisjvin

BOKTIPS. Robert Myhreld åker spårvagn och läser en rysk klassiker som han varmt rekommenderar. Boken i fråga är ”Livets rot” av Michail Prisjvin.

Vid SKF trippar fyra personer in på spårvagnen. En håller i kaffet, någon annan ölburken, den tredje trycker ut sex piller Zolpidem ur kartan ner i den smutsiga handflatan; den är nu tom, pillerkartan, han kastar den i sopen. Den fjärde, kvinnan, ser ut att vara så tillfreds hon för tillfället kan vara, tycks inte vara i behov av något ytterligare.

De kliver långsamt, långsamt av i ett svajigt och substansluktande lämmeltåg en hållplats senare, Gamlestaden. Många biljettkontrollanter utgår nämligen härifrån.

Jag hade höjt blicken från mitt läsande. Första parkett.
Min läsning, det är ”Livets rot” av Michail Prisjvin (1873–1954). Och jag tänker att livets rot (ginseng) inte sällan är angripen av rötan. De som just gått av har varit barn, de ville nog inte att det skulle sluta så här.  

Tidens förlag gav ut ”Livets rot”, i översättning av Cecilia Borelius, 1947 i serien Ryska klassiker. 2015 gavs den översättningen ut på nytt av Norstedts.

Det här, mina vänner, är något av det finaste jag läst på länge.

Michail Prisjvins naturskildringar från tajgan som angränsar till havet mycket långt bort i både tid och rum griper tag. Människan är lika mycket i blickfånget som faunan och allt annat som växer, förändras, byter form. Vågen som nöter stenen. Stormarna som tvingat träden att dra ned på sina anspråk. Hjortens ögon.

Han planterar den inkomstbringande ”Livets rot” och förhåller sig lugnt inför det faktum att det fordras år av väntan innan den är redo att åter se ljuset. Han sysselsätter sig med annat, betraktar hur världen skiftar färg och ljudbild. Under vintern försöker djur av alla de slag bara överleva, jag anar tystnad, men brunsten kommer att bröla när tiden är inne.

Han lever med en kinesisk man vid sin sida, ”den ömmaste, mest skarpsynta och jag vågar säga mest kultiverade fader, som det över huvud taget finns i världen.” Det gemensamma språket bristfälligt men inte otillräckligt.

Stugan, byggd i en dalgång, gör den skyddad från tyfonerna. I närheten finns bäcken där man ”ständigt kunde höra dess stigande och fallande sång, som ibland påminde om ett glatt, men starkt dämpat samtal. Då jag första gången lyssnade till detta samtal, tyckte jag att ’världen på andra sidan’ verkligen existerade.”

Detta är något helt annat än gräshoppornas symfoni.