LYRIK. ”’Änglar’ hör till det bästa jag läst av en ung poet på väldigt länge.” Det skriver Erik Bovin som läst danske poeten Sebastian Nathans andra diktsamling.
Änglar av Sebastian Nathan
Översättning: Vian Sadwand
Ellerströms
”Engle” är titeln på danske poeten Sebastian Nathans andra diktsamling. Jag hinner bara läsa några sidor ur den svenska utgåvan “Änglar”, i Vian Sadwands översättning, innan associationerna går till Wim Wenders kultförklarade film ”Der Himmel über Berlin” (1987). I filmen vandrar som bekant änglar osynligt omkring bland människor.
För diktjaget är änglarna en del av tillvaron. Även träden interagerar med diktjaget: ”träden säger / du är inte ensam / du är bara trött”. Diktjaget lider av psykisk ohälsa och samlingen skildrar den omställning det innebär att få en psykiatrisk diagnos.
Psykos och psykoanalys
Förändrade medvetandetillstånd har inspirerat poeter i alla tider. Hallucinationen har sin givna plats i litteraturhistorien från Baudelaire till beatniks. Men inte bara drogutlösta hallucinationer utan även sådana som kan uppstå vid en psykos.
Flera modernistiska poeter försökte bryta ned språket i hopp om att nya insikter därigenom skulle kunna utvinnas. Man började intressera sig för psykosen och ”de galnas språk”. Sigmund Freud var när det begav sig namnet på allas läppar och det var sannolikt ingen slump att intresset för psyket och det dissociativa råkade sammanfalla med psykoanalysens utbredning.
På senare år, i takt med att stigmat kring psykisk ohälsa lättat, har det växt fram en poesi som på djupet – med större uppriktighet och inte sällan utifrån egna erfarenheter – tar sig an detta tema. Två diktböcker jag genast kommer att tänka på är Isabella Nilssons ”Nonsensprinsessans dagbok. En sjukskrivning” (2018) och Rebecca Sands ”En ensam cowgirl” (2023).
Nathans poetiska seende
Att se saker som inte andra ser är i mångas ögon synonymt med att vara psykotisk. I ett kreativt sammanhang är det i stället en förmåga varje poet med självaktning odlar i syfte att anskaffa sig vad man kan kalla: ett poetiskt seende. Utan denna sensibilitet hade Nathans dikter aldrig kunnat skrivas.
Det är uppenbart att Nathan skyr det ornamenterade och har ansträngt sig för att hitta ett enkelt och okonstlat uttryck. Dikterna är, just det, okonstlade utan att boksidornas fåtaliga rader någonsin slutar låta eller bete sig som poesi:
jag känner
en dag som inte har vänner
himlen hänger någon annanstans
tänker
har träden alltid stått precis där
är viljan en hand som leder oss
Just så ska skörheten gestaltas, med ett språk som är långt ifrån egenkärt och således avvisar varje impuls att stoltsera med sin egen förträfflighet. Paradoxen är att det ändå blir vackert, men hjärtskärande vackert i stället för finstämt – tack och lov.
Nathans poesi har ett ljust stråk
Att Nathans poesi angår oss alla blir särskilt tydligt i en dikt som mynnar ut i ett utrop av existentiell förtvivlan: ”ögon / kan ni inte berätta för mig / mellan ljus och mörker / vad är det väsentliga?”.
Änglarnas inträde i människans värld kan symbolisera sjukdomens intrång och förändring av verklighetsuppfattningen. Men det finns ett ljust stråk i samlingen och i min tolkning symboliserar änglarna glimten av ljus och trygghet i allt kaos.
”Änglar” hör till det bästa jag läst av en ung poet på väldigt länge.
info@opulens.se
