NOVELLER. Erik Bovin har med stor behållning läst ”Ett nytt liv”, en ny urvalsvolym med noveller av den orättvist bortglömde finlandssvensken Runar Schildt. En författare med absolut gehör, enligt Bovin.
Ett nytt liv av Runar Schildt
Urval och förord av Kjell Westö
Schildts & Söderströms
Runar Schildt – en finlandssvensk klassiker
Som novellist hör Runar Schildt (1888-1925) till de finlandssvenska klassikerna. I Sverige, vill jag påstå, är han dock orättvist bortglömd.
I början av nittonhundratalet var han en välkänd kulturprofil i Helsingfors med tunga uppdrag som bland annat konstnärlig ledare, författare, översättare och förläggare. Han försökte även driva en bokhandel, dock utan större framgång. Hans insats som förläggare var däremot allt annat än obetydlig. Det var ju till stora delar hans förtjänst att Edith Södergrans första diktsamling såg dagens ljus 1916.
Några år tidigare, närmare bestämt 1912 hade han själv debuterat med novellsamlingen ”Den segrande Eros och andra berättelser”. Det kom sammanlagt att bli åtta novellsamlingar och tre pjäser innan författarskapet fick ett abrupt slut 1925 då Schildt valde att avsluta sitt liv. Han hade under flera år brottats med skrivkramp och starka otillräcklighetskänslor.
I ”Ett nytt liv” har Kjell Westö och Martin Welander samlat ett rikt urval av Schildts noveller. I merparten av novellerna framträder det tidiga 1900-talets Helsingfors.
Som författare har Schildt vissa likheter med Hjalmar Söderberg. Om Stockholm är den verkliga huvudgestalten i Söderbergs prosa har Helsingfors förlänats en likvärdig position hos Schildt. Den urbana vagabondförfattaren får vi lära känna här.
Vad som nästan saknas däremot är möjligheten för de som ännu inte läst Schildt att bekanta sig med honom som skildrare av finskt byliv. Antby där han tillbringat sin barndoms somrar bär i de lantliga novellerna det fiktiva namnet Räfsbacka. Av dessa Räfsbackanoveller återfinns endast ”Hemkomsten”.
Tack vare Kjell Westös utförliga och personliga förord utgör boken ändå en bra ingång till författarskapet.
Novellformatet är som gjort för att i litterär form frambesvärja en idé, ett motiv eller en stämning. Svårare är det att få bukt med sådant som intrig och karaktärsteckning som även erfarna novellister ofta lämnar i ett mer eller mindre skissartat skick. Dock inte Runar Schildt. Gestalterna i hans noveller förblir ovanligt levande för läsaren, beundransvärt nog även i en så kort novell som ”Under stenen” om Karl Henrik Brisman som berättaren stöter på ombord på ett tåg, vilket resulterar i att läsaren ges inblick i denne dagdrivares brokiga öde.
Psykologiskt trovärdiga och oförglömliga är också karaktärerna i novellen ”En sparv i tranedans”. Man känner med den tafatta plugghästen Erik Lindberg som åtrår den von oben-aktiga bankdirektörsdottern Betsy Wicander. Han lyckas bjuda upp henne på dans, även om det i ärlighetens namn i högre grad är hon som bjuder upp honom. Barriärerna mellan dem är för stora och det är uppenbart att hon bara leker med honom på hans bekostnad i väntan på att återigen bli uppvaktad av den mer intressanta och för henne lämpliga killen Nils Ehrnfelt.
Miljöbeskrivningen står knappast högt i kurs i dag. Jag har hört Augustprisnominerade författare i poddsamtal erkänna hur lite tid man lägger på att få till dem; ren imitation duger gott på denna punkt, tydligen. Rastlösa författare bjuder i regel på sparsamma miljöbeskrivningar möjligen för att tillfredsställa en lika rastlös läsekrets.
Schildts novellkonst däremot – är den jäktade prosans raka motsats. Han lyckades gjuta liv i miljöer som kan te sig avlägsna i synnerhet för en nutida läsare. Att de målande miljöbeskrivningarna sporrar läsarens föreställningsförmåga i läsningen är en sak. Men att dessa gör något med läsarens perception efter att hen slagit igen boken, det är mer än man förväntar sig. Jag är dock övertygad om att det förhåller sig så. Han får en att dra ned tempot för att därigenom bli mer närvarande och se detaljerna, ren mindfulness med andra ord.
Runar Schildt behärskade språkets olika skikt, och var således, för att ta till en musikalisk term, något så sällsynt som en författare med absolut gehör.
Under ett helt författarliv grämde sig Schildt över att han inte lyckades skriva den stora romanen om Helsingfors. Novellerna har dock överlevt tidens tand och det är som Helsingforsskildrare han i dag är ihågkommen. Gott så!
info@opulens.se
