MORDGÅTAN. Bo Bjelvehammar har läst Koryféerna – En konspirationsroman av Lena Andersson. ”Det går mycket väl att på goda grunder påstå att mordgåtans svar står att finna inom den svenska polisen och underrättelsetjänsten,” skriver han.
Koryféerna. En konspirationsroman
av Lena Andersson
Polaris
Lena Andersson fortsätter att beskriva och gestalta det svenska folkhemmet och dess upplösning. En vattendelare är Palmemordet. Det är detta som är föremål för en ingående behandling i hennes senaste roman Koryféerna.
Lena Andersson närmar sig ämnet och mordgåtan med en viss ödmjukhet, hon ser ingen version som absolut sann. Det går således inte att se entydigt på någonting här i världen.
Hon argumenterar brett, tar hjälp av både filosofiska och psykologiska verktyg. Ibland förefaller verktygslådan väl ymnig, som häggen i blomning. Det blir ansträngt och svårt att ta till sig. Det blir också ett sätt för författaren att legitimera sina egna tankar och det teoretiska ramverket.
Nu nämns inte personerna vid sina rätta namn, men det är lätt att inse vem som är Carl Lidbom och vem som är partisekreterare Bo Toresson. Polischefen heter i romanen Rolf Utterström och inte Hans Holmér.
Det slås fast i romanen att polischefen inte är släkt med Sven Utterström från Boden, som vann Vasaloppet någon gång i forntiden. Att märka är att Rolf Utterström åkt Vasaloppet ett antal gånger och under mordnatten befann sig i Dalarna.
Det som händer är förutsägbart, en februarikväll skjuts landets främste statsman Carl Stjärne till döds på öppen gata, bredvid honom finns hans fru Astrid.
Polischef Rolf Utterström leder spaningarna, viftar med sin pistol och nosar upp diverse spår. Dessa spår är begränsade och teorierna ihåliga, men polischefen är ihärdig i sitt handlande och håller fast vid dessa. Ingen gärningsman grips.
Lena Andersson kritiserar snävheten i angreppssätten. Det innebär att hon avvisar Skandiamannen-teorin och menar att bristerna i utrednings- och spaningsarbetet framför allt ligger i insnävningen och begränsningen.
Slutsatsen blir att det hade krävts ett mera brett, begåvat och okonventionellt sätt att tänka och att arbeta. Förmågan till detta saknades uppenbarligen hos de ledande inblandade.
Berättelsen bärs fram av journalisten Roger Lilja, som trettio år efter mordet får i uppdrag att skriva en artikel om dådet. I detta arbete möter han en man inom underrättelsetjänsten, som säger sig känna till det verkliga händelseförloppet.
Underrättelsemannen uppehåller sig länge och utförligt vid ett möte i Frankrike, några månader före mordet. Där diskuterades den svenska statsministerns belastning för partiet, för Sverige. De främsta bland dessa ledare, koryféer, ville göra sig av med Sveriges statsminister.
Resonemanget är så gott som andra spår i jakten på en mördare, inte konstigt, inte osannolikt, inte överarbetat. Det går mycket väl att på goda grunder påstå att mordgåtans svar står att finna inom den svenska polisen och underrättelsetjänsten.
bo.bjelvehammar@opulens.se
