POESI. Håkan Sandell har läst två spanskspråkiga poeter i ypperliga tolkningar av Lasse Söderberg. Det rör sig dels om Jorge Guillén, dels om Ángela García.
Luften av Jorge Guillén
Tolkning och efterord: Lasse Söderberg
Edition Tegnér
Här är min trädgård av Ángela García
Tolkning Lasse Söderberg Efterord Lars Gustaf Andersson
Edition Tegnér
Edition Tegnér – döpt efter versmästaren Esaias Tegnér – heter ett av de småförlag som övertagit ansvaret för den svenska litteraturen. Förlaget, stationerat i Lund, en mild motsvarighet till Oxford Poetry, ger sedan 2013 ut huvudsakligen poesi, med ett accelererande antal titlar per år.
Medan den nya medelklassen med litteraturfattigdom och kommersialiserad teatersponsring har usurperat kulturen så står poesin återigen som ett randfenomen. Detta har historiskt skådats förut, men dikten kan i ett sådant läge börja om igen, från en undergroundposition. Jag skulle dock inte vilja kalla Edition Tegnér för ett fenomen i randen utan hellre en guldkant.
Jorge Guillén, legendarisk spansk modernist
Med det nya häftet ”Luften” – dikter av poeten Jorge Guillén (1893-1984) – förmedlar Lasse Söderberg som översättare en av de i Sverige något minde kända deltagarna i den spanska modernismens legendariska ”generación del 27”.
Jag har för egen del ofta funnit Guillén allt för abstrakt-filosofisk, likt det luftiga fluffet i en baguette, men samtidigt oroats av att ha fel, av att det i dikterna gömmer sig någonting mer. Lasse Söderberg kommer här till god hjälp med sitt kristallklara svenska språk, ja, man hade kunnat använda honom som stämgaffel.
Guillén följer den spanska modernismen, och den mer kände Federico García Lorca, med att använda assonansrim och likaså med att rimma endast varannan rad. Det påminner om hur den ryska modernismen löste problemet med rimmets tvångströja, och är något som i rysk poesitolkning tillämpats på lyckat vis av Annika Bäckström (i sin tur påverkad av Augustin Mannheimers poetik, som visst fortfarande väntar opublicerad på Bokförlaget Ruin).
Lasse Söderberg sköter rimformerna lätt och flytande, vilket skänker klarhet i stället för krånglighet, stärker diktbygget utan att komma i vägen för läsningen. En skillnad är bara att Guillén i original använder samma assoansvokal genom hela dikten likt klassisk arabisk poesi, kanske en blinkning åt hans hemhörighet i Andalusien och dess forna arabiska arv.
Lasse Söderberg berättar i bokens efterord med sin vanliga självironi att han jobbat på tolkningen i sextioåtta år. Efter att först ha upptäckt långdikten under sin tid på de baleariska öarna på 1950-talet (se ”En vinter på Ibiza”, Ellerströms 2008). Jorge Guillén fann han där till sin förvåning i en skolantologi, alltså då i det fascistiska Spanien, och under den omständigheten att poeten tillhörde emigranterna.
Boken rymmer även en minnesanteckning från ett personligt möte med Guillén året före hans död. Den är skirt illustrerad med molnfotografier av Elisabeth Mansén och Ángela García. Så här vackert inleds dikten, och håller sedan tonen genom de trettiofem stroferna;
Luften: inget, nästan inget
eller något mycket hemligt,
nästintill immateriellt.
Inget, nästan inget: himmel.
Ángela Garcías sinnliga poesi
I en annan Edition Tegnér-publikation utgiven i år återkommer Ángela García, inte som fotograf utan som den poet hon är. ”Här är min trädgård” heter volymen, hennes sjunde i en svit av ganska slimmade diktböcker på svenska (kanske kan dikterna efterhand samlas, så som för övrigt skedde för en annan exilpoet i år; Regina Derieva med ”Det ändlösa kriget – Dikter 1979-2013”, Faethon 2025).
Det är även i Garcías fall Lasse Söderberg som översatt från spanskan, och sammanställt tolkningar utförda under flera år. Lars Gustaf Andersson beskriver i ett efterord Ángela García som vad som låter som en – skenbar – motsats till Guillén, en representant för ”främst en kroppens och sinnenas poesi”. Men som vilken i sin tur genom kärleksdikternas dualism uppnår en filosofisk reflektion.
Kroppsmodernism kallade vi det under det svenska 1980-talet, med en term inlånad från Pia Tafdrup. Tanken var att de modernistiska excesserna i bildspråk skulle återföras till sina konkret kroppsliga korrelat.
Jag associerar annars dessa dikter med franske René Chars poesi, där denne i sin tur hade sin utgångspunkt i Herakleitos flammande närvarokänsla. Som det heter hos Ángela García: ”Allt skall snart vara förbi. Nuet är ett osynligt grässtrå i tidens landskap”. Eller så här: ”mitt i all härlighet/ härlighet och död”. Det är en temperamentsfråga, men detta låter inte som dikt från det ljumma Sverige.
Här i stället med ett citat från kärleksdikterna: ”Vi är ögonblickets lösning./ Vi möts i högtidsstunden.” Och så på nytt om kroppen, kroppen som närmast en andlig entitet, som hos D H Lawrence: ”Jag märker att kroppen vibrerar/ i en egen spiral där den lämnar vintern”.
Bland dikterna finner man även en vass humor: ”Kroppen godtar ingen biroll./ Repeterar aldrig om den bryts ner, så står det i manus”. Med en sanning som inte påtvingas läsaren som absolut sanning, ”i manus” endast, sedan kan ju uppförandet variera.
Andra dikter resonerar kring identitet, kanske inte oväntat från en poet som skiftat världsdel (med bakgrund i Colombia), men då främst kring det relationella i identitet, och i kärlek: ”Inte ens jag själv vet vad jag kan ta med åt dig”. Vilket – metapoetiskt sett – även kan tänkas konstaterat av poeten inför den egna diktningen. ”Du är ett språk långt äldre/ än språken du talar”. Att det skall finnas plats för ett sådant poesins språk även i vårt ekonomistiska ingenjörsland är en försiktig förhoppning. Vissa frågeställningar, från en själv till en själv, kommer oavsett aldrig kunna undgås. ”Du äger ingenting, är själv gåvan.”
info@opulens.se
