BIOGRAFI. Håkan Sandell ger här en introduktion till Paul Anderssons liv och verk med utgångspunkt i en aktuell bok av Per Kassman om poetens tid i Paris.
Paul Andersson i Paris 1954
av Per Kassman
Foto: Anders Holmquist
Förlag: Ellerströms Text & Musik, 2025
Sett ur ett internationellt perspektiv gömmer svensk litteratur ett par hemligheter. Det gäller Stagnelius, vår poesis store romantiker, död ung i början av 1800-talet, och svåröversatt. Och det gäller Paul Andersson (1930-1976), som jag personligen skulle önska placera vid sidan av Gunnar Ekelöf som varande de två mest originella lyriska rösterna under efterkrigstiden.
Från diametralt motsatta klassbakgrunder delade på ett vis Ekelöf och Paul Andersson likväl livsöden. Under respektive barndom längtade den förstnämnde, från en förnäm internatskola i Sörmland, djupt olycklig hem till mamma. Medan även den senare ivrigt längtade hem till sin mor, men däremot från ett barnhem och senare uppfostringsanstalt, likaledes i Sörmland. Från varsin sida av sjön skulle man kunna säga. Båda dominerades de psykologiskt även senare i livet av kärlek till modern i kombination med återkommande anklagelser.
Paul Anderssons mor hade inte varit i stånd att ta hand om sitt barn. När hon arbetade som hembiträde, i en direktörsfamilj i Göteborg blev hon med barn. Det var sonen i huset som gjort henne gravid. Nu tvingades hon välja mellan att lämna över barnet till familjen eller att själv försvinna för alltid tillsammans med pojken. Hon behöll sitt gossebarn och gav sig i väg, men det visade sig efter flytt till Stockholm omöjligt för henne att sköta ett arbete som hushållerska samtidigt som hade en hemmavarande son.
Likt andra bland det svenska 1900-talets främsta författare (Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård) startar Paul Andersson därmed sin bana från det absolut lägsta sociala skiktet i det svenska samhället.
Paul Andersson uppvisade tidigt en bisexuell läggning, möjligen framforcerad av omständigheterna på barnhemmet. Senare drogs han till de miljöer där det tidigt experimenterades med narkotika i Sverige. Två faktorer som i den tidiga efterkrigstiden förde honom i kontakt med polis och myndigheter.
23 år gammal debuterar han inte desto mindre med den i Sverige ikoniska diktsamlingen ”Elegi över en förlorad sommar” (1953), som lyftes fram av tidens ledande lyrikkritiker (Karl Vennberg och, aningen mer reserverat, Bengt Holmqvist).
Graffiti förekom efter detta – förmodligen av yngre pennor – längs Stockholms husfasader med ordalydelsen PAUL ANDERSSON ÄR ETT GENI. Miljön var jazzungdomens. Metamorfos hette föreningen som arrangerade möten mellan en ung publik och ny poesi/jazz, bland annat på den legendariska klubben Tunneln i Stockholm.
Metamorfos utgav även en tryckt poesiserie, i dag antikvariska rariteter. Utgivare var poeten Lennart Nilsén-Somre, som Per Kassman skrivit en studie över, ”Vad vill du mig?” (2024, på nystartade Ellerströms Text & Musik).
” Paul Andersson i Paris 1954”
Kring Paul Anderssons första år efter debuten rör sig Per Kassmans nyutkomna biografi ”Paul Andersson i Paris 1954” (även denna på Ellerströms Text & Musik). Studien är bredare upplagd än titeln låter antyda. Men boktiteln har sin närmare förklaring i en svit bestående av ett tjugotal tidigare opublicerade foton från poetens Parisvistelse (därför finns även fotografen Anders Holmquists namn på omslaget till biografin).
Efter debuten mottog Paul Andersson ekonomiskt stöd från Bonniers förlag för att, i Paris, som det hette vidareutveckla en uppföljande diktsamling. Under loppet av dessa år hade därtill marken börjat bränna alltmer under fötterna på den unge poeten. Det handlade delvis om förfalskade apoteksrecept för att komma i besittning av morfin och amfetamin. Tidpunkten som studien fokuserar på är alltså speciell, strax efter den glorifierade debuten, men före uppföljningsvolymen ”Berättarna: kantat i fyra partier” (1955). Året utgör ett slags point of no return. Paul Andersson befinner sig här så tidigt redan på sin lyriska höjdpunkt:
Dagen detta blonda djur
som fyller upp vår värld
fyller den med flykt och återtåg
stiger åter, drabbar våra röster
med ljusets febrar skuggans pest.
Här tystnar våra sånger,
sjunker till en ohörd del av tiden
/…/
Denna enkla lek så nära livets hjärta
visar väg tillbaka
till den omsorg som är livets inre nerv,
som tänds vid denna anblick,
vårt eget kött i hjälplöshetens strömmar.
Per Kassman beskriver med en välavvägd formulering poetens lyriska hållning som ”en pessimistisk humanism”. Det är en hållning som den då brådmogne 24-åringen levde upp till förvånansvärt vällyckat. Det är en diktning där, nu något daterat, poeten gör sig talesman för Människan och för människans villkor, detta med närmast tragiska förtecken.
Bokens många fotografier, från det svartvita parisiska 1950-talet, visar en lycklig och fri ung man, om än på några av bilderna synligt ruspåverkad. Han ingår vid den här tiden inte i bohemungdomens”blouson-noir” i blåjeans, utan snarare i den existentialistiskt präglade subkulturen och han går omkring insvept i en väderbiten trenchcoat. Det gör han i ett Paris som, i likhet med Rom, fortfarande är präglat av efterkrigstidens utbredda fattigdom. Det ska sägas att fotona i sig gör att boken är värd sitt pris.
Paul Anderssons blick för sociala missförhållanden
En tidigare biografi över Paul Andersson (Jan Magnusson, 1997, 2004) framvisar att vintern 1954 var ovanligt hård i Paris, och att många uteliggare frös ihjäl. Kassmans nya biografi preciserar att Paul Andersson denna vinter såg en kvinnlig clochard frysa ihjäl, hon säger ”J’ai froid”, ”jag fryser”, och ögonblicket därefter är hon redan död. Poeten har själv sovit under broarna, men aldrig om vintern. Upplevelsen kom att skärpa hans blick för sociala missförhållanden. Men han förblev kritisk till de Sovjet-influerade poeterna, vilket följande citat vittnar om: ”I mitt tycke skriver inte en social poet om traktorer”.
Det går i sammanhanget verkligen att fråga sig om man på Bonniers fullt ut har begrep sarkasmen i hans fint turnerade svar på ett ytterligare, fast bantat, förskott; ”Finns i någon tid en konstnär som förmått att lösa in sin värld i en bild så bländande i omfattning och nyanser, som den vår Penning är. Den är människolivets Höga Visa, enkeltydig och likväl skiftande.” Mer direkt fräck kunde Paul Andersson faktiskt skriva till Gerard Bonnier och omtala: ”din kassa som förmodligen har många goda egenskaper men inte de jag uppskattar”.
Om det hårda livet skriver Paul Andersson så här, i en slutstrof av en hittills opublicerad dikt som boken förmedlar:
Bland skuggorna finns inte döden.
Det är i livets mitt den vakar.
Ett frö i styrka inneslutet
under ljusets blanka dagrar,
gror och reder stängeln plats,
och stängeln själv växer
med ditt liv och bryter slutligt
som ett träd, fram ur din egen
levnads rot.
Paul Anderssons försvinnande
Paul Andersson försvinner efterhand från den svenska litteraturvärlden. Birgitta Stenberg beskriver detta i romanen ”Spanska trappan” (1987). Innan det sker har han i en sista diktsamling odlat en serie ”Judiska motiv” (1956), återigen i viss likhet med den inledningsvis nämnde Gunnar Ekelöf, som i sin sena poesi i stället odlat bysantinska motiv.
Gradvis blev Paul Anderssons liv den ständige vagabondens, som också Per Kassman beskriver det, alltmer präglat av narkotikaberoendet.
Poeten kom under det mesta av 1960-talet att vistas mer i Rom än i Paris. Ett Rom där han på nytt stundtals får göra erfarenheten att sova under broarna, nu i stället vid Ponte Garibaldi. Till Sverige återvänder han mer eller mindre för att dö, i mammans gamla 1-rumslägenhet på Södermalm i Stockholm. Han ingår under några år i det nystartade metadonbehandlingsprogrammet, men avlider 46 år gammal. Han är då en halvt glömd outsider, i en svensk samtid präglad av politisk poesi med ”nyenkelhet” och ”medvetenhet” på programmet.
Nu ett halvsekel efteråt framstår Paul Andersson i stället som sin tids mest betydande svenske poet. Omvärderingen är i full gång.
info@opulens.se
