ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.
I det personliga – det universella. Vi går igenom samma stadier som våra förfäder. I det personliga sker det som för första gången. Därför talar skuggorna.
Att gå ut genom porten på morgonen! –
till ljuset, träden, blommorna, fåglarna. Gå in i naturen. Det är inte som att gå in i ett styrelserum eller ett kafé med främlingar. Även om man inte känner – inte har skakat hand med – lönnen eller syrenen eller stenarna eller sädesärlan är man ingen främling. Man tas emot. Man är välkommen. Enda kravet: lyssna in stämningar och visa vördsamhet.
Den som är rädd för vad som kan hända efter döden rädes livet. Det blir klaustrofobiskt: jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö.
Djuren lever och dör. Det är människan som uppfunnit döden.
Hemligheten, en tro, må man outtalad praktisera, ta med sig i graven. Är det inte sättet som är den öppna hemligheten. ”Den säkraste vägen att vara tråkig är att säga allt.” (Voltaire)
Slumpen har det djärvaste seglet. Sitt i båten!
Kvinnan är närmre livet än mannen. Men det finns en svalare värme, mindre tillfällighetsvarm, mer saklig. Sak får sin strålning, värme, klarhet, genom enkelhet och knapphet.
På landsbygden om kvällen tystnar motorljuden. Ingen gatubelysning. Det fordras mörker för att se stjärnorna.
Montaignes essäer är lika brokiga som en kvällstidning (inget ämne för litet). De riktiga nyheterna finns överallt.
Tolstoj visar hur det är möjligt att förstå människorna; Dostojevskij hur det är möjligt att älska dem.
Det finns ett djupsinne som gör det lätt att leva med det ytliga.
Det finns en kyla som står dialektiskt till värmen.
– En dag blir energin i ditt liv inte ett ovanpå, utan som en våg i havet, en flagga som fladdrar i vinden.
info@opulens.se
