RYSK KLASSIKER. Idag skriver Robert Myhreld om en rysk klassiker, Bröderna Karamazov (1880) av Fjodor Dostojevskij. “Guds vara eller icke vara är inte så intressant. Däremot det här med gott och ont, rätt och fel”, skriver Myhreld.
Att citera ”di stora” gör alltid lite ont. Inte för att jag känner mig dum (eller jo, men med tiden mindre och mindre, det gäller att förlika sig med sina begränsningar) men främst för att det känns som om man droppar namn hit och dit bara för att framstå som beläst och litet överlägsen. Å andra sidan förstår jag citatets funktion om man gör det med ett ärligt uppsåt; att man utan en dold agenda faktiskt vill bidra på något vis utan att alltför uppenbart stulit någons idé (även om vi är duktiga på det).
Det finns en passage i Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov som jag inte sällan återkommer till. Det är Ivan som har en diskussion med sin fromme broder Aljosja om Guds vara eller icke vara. De kommer in på godhet och ondska. Som exempel anför han två föräldrar som misshandlar sin egen dotter.
”…dessa plågoandar förhålla sig rentav ömt och välvilligt, som de bildade och humana européer de är, men just det där, att plåga barn, är det väldigt förtjusta i, på sätt och vis är de till och med förtjusta i barnen också…och det tycks verka så oemotståndligt lockande hos plågoandarna, den änglalika tillitsfullheten hos det lilla barnet som inte har någon annanstans att ta vägen och ingen annan att gå till, det är just detta som tänder förtryckaren och bringar hans grumliga blod i svallning.”
Vidare: ”De hade slagit och piskat henne, sparkat henne, utan att de riktigt visste varför, och givit henne blåmärken över hela kroppen; till sist hade de uppnått allra högsta grad av raffinemang: mitt i kalla vintern stängde de in henne en hel natt på avträdet, av den anledningen att hon inte hade sagt till, när hon behövde på natten – som om ett litet femårigt barn, som ligger djupt insomnat i sin änglalika sömn, redan i den åldern skulle ha kunnat lära sig att säga till, när hon behövde – nå, alltså, som straff för detta smorde de in hela ansiktet på henne med hennes egen avföring, ja, de tvingade henne till att äta av den också, och det var henne egen mamma som tvingade henne till detta.”
De religiösa, de skenheliga asen av dem, menar att: ”…utan sådant där kan inte människan leva här på jorden, för då skulle hon inte kunna skilja på gott och ont. Men varför ska man behöva kunna skilja på gott och ont. Men varför ska man behöva kunna skilja på det där förbaskade gott och ont, om priset för detta är så högt?”
Guds vara eller icke vara är inte så intressant. Däremot det här med gott och ont, rätt och fel. Jag använder mig av exemplet i samtal med vidriga människor som förfäktar idén om att prostitution och porr är rimligt; att det faktiskt finns de som gör det av egen fri vilja (vad det nu är). Kanske är det så, antagligen högst troligt, men det är inte vad det kommer an på. Saken är att om det så blott är en person som far illa är det fel att förfäkta idén om det goda i att människor får konsumera utsatta människor. Det faktum att minst en person far illa skjuter alla för-argument i sank. Naturligtvis är det majoriteten som far illa, glöm inte det, men alla för-ivrare kan inte, lika lite som någon annan, veta huruvida den och den gör det för att det är trevligt eller inte. Det går inte att veta.
För att utgå från slutet av citatet: Varför ska man ivra om det förbaskade rimliga i porr och prostitution om priset för detta är så högt.
info@opulens.se
