LITTERATUR. Robert Myhreld är som bekant en av Opulens litteraturrecensenter. Under vinjetten Myhrelds marginalanteckningar kommer han då och då att ventilera sina tankar kring litteraturen men också ge ett och annat boktips till våra läsare.
Att recensera gör mig inte sällan illamående. Allt är ju bara framkrystade upprepningar som med lite tur innehåller minimala variationer som man snokat fram i de mörkaste av mörka vrår i själen. Böckerna jag ska skriva om är istället oftast säregna. De har en kärna i sig som särskiljer dem från andra böcker. Det där med att allt väsentligt redan är skrivet är ju bara dumheter. Tiden släpar sig tyvärr framåt och nya (miss)öden och samhällelig orättvisa finns att skriva om, även om det ska erkännas att det alltid är de utsatta i samhället som får smaka på den. Det dyker hela tiden upp författare som har en alldeles egen stil, medan en krake som jag är fast med min bristfälliga fantasi och den vokabulär jag lärt mig. Det är svårt att spränga sig ut ur fängelset som är en själv.
Vad gör jag då för att få till en aldrig så ömklig variation? Vad kan jag göra? Kanske inspireras jag av boken och snappar upp ett och annat som kan användas. Stilen, orden. Jag kan jämföra med andra böcker och visa på att jag minsann är beläst bortom all rimlighet. Kanske klämmer jag in en personlig anekdot för att göra läsningen lite gemytlig. Ser ni vilket händelserikt liv jag levt! Avundas mig!
Man klottrar efter varje stavelse ned något man anser värdefullt: – Det här måste väl ändå läsaren tycka är djupsinnigt!
Recenserandet idag tycks vara en uppvisning i hur vackert recensenten kan formulera sig. Eller inte formulera sig. Superlativen kan spridas i sådana kvantiteter att man drar ihop tårna av både primär- och sekundärskam. Det enda, och här menar jag just det enda, som hedrar mig är att jag sällan, om ens någonsin, påstått att det och det verket är en framtida klassiker. Hur fasiken kan man utan att må illa tro sig veta det. Recensenten som profet. Kanske kan man sträcka sig till att säga att en bok kan vara en av läsårets bästa, även om det också är litet förmätet.
Att recensera förstör utöver allt detta också läsningen. Man klottrar efter varje stavelse ned något man anser värdefullt: – Det här måste väl ändå läsaren tycka är djupsinnigt! Vedervärdigast blir det när jag tycker boken är dålig. Jag är ändå hyfsat väluppfostrad och försöker då med vänliga ord beskriva hur oduglig boken är. Man vill inte göra någon ledsen och att pälsa på någon som ändå skriver bättre historier än en själv är ett illdåd utan motstycke. När recensionen sedan publiceras för allmänheten gråter jag över hur hemsk jag är som människa.
Ord och uttryck som förlaget har gjort en kulturgärning med utgivningen, författaren har bidragit med en fantastisk skildring av…, den här boken är lika aktuell i vår tid (även om boken skrevs femton tusen år före Kristi korsfästelse) – ja, ni förstår, sådana ord och uttryck får en att vilja spy. Försök nu inte klämma åt mig med att säga att vi är bundna till det språk vi har, att upprepningarna och bedömandet är ofrånkomligt. Det ursäktar ingenting.
Nu invänder du säkert med att recensioner kan vara till fägnad för de som vill veta något om boken, att en recension kan avgöra om den eller den läsaren faktiskt vill eller inte vill läsa boken. Hur hemskt kan det väl inte sluta då! Läsaren avstår ifrån att läsa och förlaget går i konkurs. Tack så lite, Robert! Egentligen borde det räcka med en kort mening: Läs för sjutton själv så får du se vad du tycker. Bilda dig en egen uppfattning! Var inte en latmask och gå på andras lögner.
Så, varför skriver jag då recensioner? För att fylla bokhyllorna med gratis böcker såklart. De man inte vill ha kränger man sedermera på ett antikvariat och drygar ut den skrala CSN-inkomsten med en femtiolapp. En klen tröst för ett klent förstånd. Jag älskar att recensera.
info@opulens.se
