KRIS. Robert Myhreld reflekterar över detta med ljus och mörker i tillvaron och tar sin utgångspunkt i Karin Boyes bok Kris.
Karin Boye ville kanske leva, kanske inte. Utanför Alingsås frös hon ihjäl. Överdos av sömntabletter, de fann henne lutande mot en sten. Frågan är bara viktig för anhöriga. I sin självbiografiska och skenbart skönlitterära bok Kris skriver hon bland annat:
”Oron var där igen, som den aldrig hade varit där. På något sätt hade hon mist kontakten med den gudomliga viljan. Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest. Bort! Alltid bort! Bort! Bort!” och ”Fallande träd gör henne ingenting, en tegelsten i huvudet skulle hon snarast uppfatta som en förströelse, det vore ju bara att tåla och ta emot. Men att handla! Att våga! Att vilja!”
Jag kommer att tänka på Emilia Fogelklou, författare, pedagog, teolog, i mångt en mystiker. Hon skriver:
”Är det inte så för oss människor, att det finns tider, då vi fångar in tillvaron helt och hållet genom dagögat? Allt är då så självklart. Vi frågar inte, vi tar bara för givet. Och så kommer det andra tider, när vi ser med nattöga – ifall vi eljest lever med vaken själ. Det är då frågorna föds och kanske växer sig så väldiga, ogenomträngliga och skrämmande, att vi inte längre tror att solen kan komma igen. Det är med tidevarven som med människorna och med dygnet: det finns ljustider och mörktider.”
Ljustider och mörktider; dagöga och nattöga. Eller: skymning och gryning.
Ljus finns ändå.
info@opulens.se
