BIOGRAFISKT. Molly Jong-Fast har skrivit en bok om relationen till sin världsberömda mor. Boken är i grunden en uppgörelse med en hel epok. ”En av de bästa böcker jag läst på länge,” skriver Lis Lovén.
How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir av Molly Jong-Fast
Picador (Brittiska utgåvan)
Att uppfostra barn är ett slags design. Det är en form av konstnärlig stil. Det projektet är intressant så länge barnet är del av den konstnärliga produkten. Ja det låter krasst. Det låter rent av hemskt, men så tänkte en gång den internationellt berömda författaren Erica Jong om vi får tro hennes enda dotter Molly Jong-Fast. Eller så är det bara en dotters eget sätt att säga det. Och så har nu Jong-Fast skrivit en bok med utgångspunkt i hur hennes älskade men frånvarande mamma drabbades av demens.
Är boken en hämnd på modern?
Många har kallat denna bok en hämnd på en mor, men jag tror den är mer än så. Jag är ju van vid kvinnor som skriver av sig och jag är inte främmande för det autofiktiva. Jong-Fasts ” How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir” har ännu inte kommit i svensk översättning men det borde den göra. Kanske uppstår ett förnyat intresse för Erica Jong nu, om än ur en lite annan vinkel? För man bör nog ha läst henne för att förstå vad hennes dotter skriver om.
Erica Jong skrev som bekant en ikonisk feministisk roman, om sitt sexliv, med titeln ”Rädd att flyga.” Hon var av judisk härkomst och uppvisade en uppenbar vilja att bryta ny mark mot konventionerna– på erotikens område, med ett knapplöst (zipless) sexliv.
Man kan undra hur det känns för ett barn som har en mamma som tycker att livet i sig ska vara en kopia av vad den riktiga och stora konsten kan åstadkomma. Att konventionella människor med sina små livspussel betraktas som urtråkiga. Att ha en mamma som bara speglar sig i glansen av sin berömmelse, som aldrig bemöts av omvärlden med annat än beundran och respekt. En mamma som står över livet själv, ja, jag kan undra hur det känns. ”How to lose your mother” innehåller svar på denna undran.
Nej, jag kan inte se Jong-Fasts bok som en hämnd. Och den är som bok i en klass för sig själv. Hon är alltså inte ute efter att ge igen. Nej, hon skriver för att förstå. Vad annat än autofiktion passar då bäst? Men jag upplever därmed inte Molly Jong-Fast som en i raden av bekännande författare. Det framstår snarare som om hon är ute efter att omdefiniera den epok hon upplevde med barnets blick och nu måste försonas med. En epok som nu definitivt tillhör det förgångna.
Jong-Fast är verklighetsförankrad
Jong-Fast tycks inte vara ute efter att höja sitt eget liv till skyarna för att därmed göra det till stor konst. Hon verkar mera rotad i att leva ett verklighetsförankrat liv, kanske för att hon också är en politisk kommentator. Det gör att hon kan analysera maktstrukturer och se vad som finns under konstens sköra skal. Jag tänker att Jong-Fast skriver så bra eftersom hon innerst inne vet att hon inte kan tävla mot sin mamma. Det går ju heller inte tävla med en svunnen epok. Så Jong-Fast lägger undan alla anspråk inför litteraturen. Med det följer en livshållning där livet inte är en kopia av konsten. Utan skört, fult, djävligt utan att ens ägna en tanke åt om också fulheten har en egen design. På så sätt är Molly Jong-Fast författare i egen rätt.
Jong-Fast äger sin berättelse
Hon sminkar inte texten. I kontrast till mamman vars parfymdoft utgjorde en förlängning av hennes språk. Men det här är dotterns bok, hennes egen. Mamman och barnets gemensamma nämnare är något så svårt att göra upp med. Att frigöra sig från sitt arv är omöjligt, men för att förstå det hela gäller det också att använda sig av ett eget språk.
Jong-Fasts bok är ett utsnitt av livet där det är som skörast och svårast. Jag undrar stilla om det ändå inte går att höja sig över moderns arv. En process som måste göra ont. Judisk humor behövs i mängd och ett slags självironi. Det är sällan man kommer undan sin mamma – på gott och ont. Men det här är kort sagt en av de bästa böcker jag läst på länge. Den är alltigenom stark och insiktsfull.
info@opulens.se
