POLITIK. Magdalena Andersson ger i självbiografin ”Helhjärtat” en personlig inblick i sitt liv och ledarskap. Ulf Bjereld har läst den och ser en auktoritär tendens.
Helhjärtat av Magdalena Andersson
Atlas förlag
Med mindre än tio månader kvar till valet publicerar Socialdemokraternas partiledare och statsministerkandidat Magdalena Andersson ett slags självbiografi – Helhjärtat (Atlas, 2025). I boken blandas dagboksanteckningar med politiska analyser, personliga tillbakablickar och framtidsspaningar. Resultatet blir med nödvändighet spretigt. Men i spretighetens glipor ges insikter både om människan Magdalena Andersson och om vart socialdemokratin är på väg.
Det är inte ovanligt att politiker publicerar böcker om sig själva och sina värderingar i lagom tid före ett val. Några månader innan valet 2010 kom Socialdemokraternas dåvarande partiledare Mona Sahlin ut med sin bok Möjligheternas land. Min vision för Sverige (Norstedts, 2010). Avsikten med en sådan publicering är att inför valrörelsen sätta en positiv bild av partiledaren och av det egna partiets politik och visioner. Det är en svår genre. Bilden av partiledaren som människa måste av läsaren uppfattas som autentisk, samtidigt som berättelsens narrativ ska ge partiet skjuts i valdebatten. Mycket kan gå fel. Det privata kan ställa sig i vägen för det politiska – det politiska riskerar att reduceras till käcka slogans och allmängiltiga paroller.
Magdalena Anderssons politiska klyschor
I Magdalena Anderssons bok varvas välkända talepunkter från partiledardebatter, offentliga anföranden och medieframträdanden med mer personligt hållna formuleringar. Talepunkterna är förstås tröttsamma och får läsningen att stanna upp: Vi måste agera mer kraftfullt, mer resolut mot samhällsproblemen. Det är vi skyldiga medborgarna. (…) Jag säger: Vi har antagit en kraftfull politik för att lösa de problem som människor möter i sin vardag. (…) Sverige behöver ett starkt socialdemokratiskt parti, särskilt i dessa oroliga och omvälvande tider.
Det glimrar till i texten
Men vid sidan av dessa klyschor glimrar det till. När Magdalena Andersson redogör för den snabba, intensiva process där hon fördes fram som efterträdare till Stefan Löfven som partiledare och statsministerkandidat avslutas berättelsen med orden det här blev mitt öde. Formuleringen gestaltar trovärdigt bilden av en människa som inte aktivt söker uppdrag eller armbågar sig fram, men som lojalt tar det ansvar som kamrater och människor i hennes närhet begär av henne att ta.
Magdalena Andersson lyckas också på flera ställen gestalta sin kärlek till Sverige och till det svenska. Hon berättar att om hon skrivit förre moderatledaren Carl Bildts bok Hallänning, svensk, europé (Bonnier, 1991) skulle bokens titel ha stannat vid Svensk. I en hyllning till den svenska tilliten berättar Magdalena Andersson om hur hon på väg till en möteslokal i Borås möts av en stängd dörr med kodlås. Hon knackar, ingen öppnar. Men under kodlåset sitter en gul lapp med koden 1766 angiven. Det är bara att slå in koden och sedan gå in.
Magdalena leder med integritet
Småprat och allmän trevlighet är inte Magdalena Anderssons främsta gren. Författaren berättar själv att hon inte bryr sig särskilt mycket om vad andra tycker om henne, och att hon aldrig känt ett stort behov av att anpassa sig för att bli omtyckt. Icke utan förtjusning citerar hon centerpartisten Emil Källströms omdöme om henne: Ingen bullshit.
Dessa bilder av Magdalena Andersson överensstämmer väl med mina personliga intryck av henne från mina fem år som adjungerad ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott 2015–2020. Jag träffade då Magdalena Andersson ungefär en gång i månaden och noterade det som brukar betecknas som hennes kärvhet, analytiska skicklighet och förmåga att fokusera. Medan andra ledamöter gärna räknade upp olika argument efter varandra, förmådde Magdalena Andersson i stället syntetisera argumenten till en helhet och till en sammanhållen slutsats.
Hon var också mycket tydlig i sina synpunkter. Vid ett VU-sammanträde våren 2018 presenterades ett utkast till valmanifest. Jag reagerade på meningen ”Alla som kan jobba ska jobba” och föreslog att den skulle tas bort – jag tyckte formuleringen var auktoritär (det tycker jag fortfarande) och riskerade att skrämma bort unga rödgröna väljare. När Magdalena Andersson fick ordet sa hon: ”Den mening Ulf ville ta bort tycker jag är den bästa meningen i hela valmanifestet.” Magdalena Anderssons linje vann förstås. Och formuleringen ”Alla som kan jobba ska jobba” blev en av de vanligast förekommande talepunkterna bland socialdemokratiska partiföreträdare under många år framåt.
Magdalena Andersson går i auktoritär riktning
Magdalena Andersson har konsekvent varit en tillskyndare av Socialdemokraternas utveckling i auktoritär riktning – med fokus på ökad repression i kriminalpolitiken och på en kraftigt minskad flyktingmottagning i migrationspolitiken. Eller en ”stram” migrationspolitik, som är det nu gällande mantrat för varje centralt placerad socialdemokratisk partiföreträdare. Inför valrörelsen 2022 initierade Magdalena Andersson en auktionsinspirerad retorik om vem som hade höjt flest straff.
Redan i sitt initiationstal som nyvald partiledare i november 2021 framförde hon ett skrytsamt bud om att hennes socialdemokratiska regering höjt 60 straff. Under valrörelsen höjdes budet till att Socialdemokraterna höjt 70 straff, och senare under hösten höjdes budet ytterligare till 80 straff, och att fler straffhöjningar var på gång.
Redan i första meningen i Magdalena Anderssons bok lyfter hon fram gängkriminaliteten: Sverige upplever en våldsvåg med rekordmånga sprängningar. Sprängningarna är ett återkommande tema i texten. Magdalena Andersson ägnar mycket mindre uppmärksamhet åt skjutningarna. Dessa har ju minskat kraftigt de senaste åren och är därför inte användbara i konstruerandet av en bild av ett land i kriminellt kaos och där regeringen tappat kontrollen över brottsligheten.
Trygghet och ansvar i fokus i stället för frihet
Det är avslutningsvis intressant att notera skillnaden i ton och perspektiv i Magdalena Anderssons och Mona Sahlins böcker. Mona Sahlins bok avslutas med en hyllning till individens frihet och till Sverige som ett möjligheternas land. Magdalena Anderssons bok avslutas med en hyllning till tryggheten, till ansvaret och till ”det starka Sverige”.
info@opulens.se
