MINNESORD. Ivo Holmqvist minns en mångsidig författare som bland annat skrev en på sin tid mycket uppmärksammad nyckelroman.
Kemisten, författaren och konstnären Lise Drougge har avlidit vid hög ålder – hon var född 1919. Vid sidan av sin långa lärarkarriär i Stockholm och landsorten skrev hon ett tjugotal böcker, de flesta utgivna på Lars Hökerbergs förlag. Hon hade flera utställningar av sin konst, fick många välförtjänta stipendier, och flera romaner prisbelönades. När Svenska Dagbladet 1954 gav henne sitt pris för ”Så glad” motiverades det så här: “Det har sagts om Lise Drougge att hon har en skärva av trollspegeln i ögat, en så skarp psykolog är hon och så utan illusioner berättar hon verklighetens onda sagor. Men hon befolkar dem med alldeles levande människor, inga konstruerade figurer.”
Den formuleringen gällde i hög grad också för ”Lektor Viktoria” som hon fick ett andra pris för 1971, i förlaget Askild & Kärnekulls tävlan om den bästa tjänstemannaromanen (det första gick till Harry Levin för ”Brännmärkt i statens tjänst”). När Margareta Ekström recenserade den i Expressen ansåg hon att det var ”en roman av det spirituella slaget som är släkt med det goda kåseriet.” Så kunde den läsas i Stockholm, men kanske inte alltid riktigt lika välvilligt i den mellanskånska småstad där handlingen utspelar sig. Författare till nyckelromaner som håller sig närgånget till en identifierbar verklighet gör klokt i att vänta med att ge ut boken tills de bytt arbetsplats. Så var det med ”Lektor Viktoria” som kom när Lise Drougge lämnat Eslövs Högre allmänna läroverk och blivit metodiklektor vid Lärarhögskolan i Malmö och sedan i Stockholm, om jag minns rätt.
Om romanens lärarporträtt surrades det en del (på glasfönstren i Läroverkets aula fanns bilder på vackra bikupor) i en småstad vars invånarantal länge höll sig kring 8.000 och där många kände de flesta. Boken var till delar träffsäker, men inte alltigenom sympatisk. Jag tog studenten där sju år tidigare men kunde fortfarande identifiera många i romanens lärarstab som i verkligheten var högt kvalificerad. Flera var likt Lise Drougge disputerade lektorer. De hade nära till forskarborden på Lunds UB, och inte få var framgångsrika läroboksförfattare. Man var hyfsat avlönad. Under de åren sattes riksdagsledamöternas lön i nivå med en läroverkslektors. Till turbulensen i romanen hör att man är mitt uppe i skolans omvandling i en orolig tid som medförde ett olustigt resultat. Stor sak, ”Lektor Viktoria” är inte längre en nyckelroman när den generation som fortfarande vet vem som är vem i den och kan låsa upp låsen snart är borta.
ivo.holmqvist@opulens.se
