ESSÄ. Daniel Free lyfter fram och gör en kritisk analys av den före detta EU-parlamentarikern Linnéa Engströms (MP) lite förbisedda självbiografi.
Boken ”Tillsammans var vi oslagbara” (Kunskapshuset Förlag, 2021), har ett snyggt, havsblågrönt omslag med en knölval och författaren själv, Linnéa Engström. I många fall brukar det vara störande att författarens namn är större än titeln på bokomslaget, men här är det motiverat eftersom boken är självbiografisk och författarnamnet speglar innehållet långt bättre än titeln.
Boken inleds med ett starkt förord. Linnéa Engström har ett välutvecklat språk med fina gestaltningar.
Unga, radikala människor som tvingas att slåss mot de äldre och mer konservativa i Miljöpartiet. Det är bilden jag får i mitt huvud av titeln. Det ska ganska snart visa sig att det är en illusion.
Detta ”vi” i bokens titel ”Tillsammans var vi oslagbara” avser inte alls något ungdomsgäng utan Linnéa Engström och Minna Gillberg, en tjänsteperson och spin doctor som Engström träffar för första gången på Restaurang Torget i Gamla stan. Ett utpräglat queerställe, enligt Engström själv. Det känns som en satir, men det är verkligheten.
I boken får vi följa Linnea Engström som EU-parlamentariker under åren 2014-2019. Från det att hon utmanas av tjänstepersonerna runt henne, vid ankomsten till Bryssel, till hennes ”fall” från positionen fem år senare.
Men den här boken är inte bara den självbiografiska berättelsen om politikern Engström i EU-parlamentet. Det är också berättelsen om dottern Linnéa och hennes relation till sin pappa, som är medlem av Jehovas Vittnen och som drabbas av psykossjukdom.
***
En av bokens främsta styrkor är att Engström ärligt och naket belyser maktens spel inifrån. Och skriver om den kamp som pågår mellan EU-byråkratin och dess tjänstepersoner och henne själv som folkvald. Vem sätter egentligen agendan? Och vem har inflytande över tjänstepersonerna runt EU-parlamentarikerna? Det är frågor Engström belyser, men som inte riktigt får några svar, men det är nog så viktigt att hon lyfter fram detta inifrån.
Det är inte en officiell tillrättalagd bild Engström presenterar. Som läsare blir jag först chockad när hon plötsligt skriver om en sexfantasi, men efter reflektion förstår jag att hon bjuder in läsaren att lära känna hela hennes person och inte bara politikern Engström. Det är modigt och utlämnande och gör att man som läsare kommer nära. Det visar Linnéa Engströms styrka och ger henne trovärdighet. Det känns verkligen som om man känner Linnéa och får följa hennes liv i Bryssel och Strasbourg som i en film.
Linnéa Engström tvekar inte heller att använda pennans makt för att svinga ett slag mot sina politiska fiender. Även om jag först tycker att hon går för långt när hon beskriver en förnedringsfantasi om två högerpolitiker. Det är inte så att jag tycker synd om dessa politiker. De förtjänar det. Det handlar snarare om att det hade varit starkare om Linnéa Engström hade förnedrat dem med fakta.
Att Linnéa Engström bemästrar global fiskepolitik råder det ingen tvekan om. Som läsare blir jag överraskad av att det ligger så mycket politik och maktspel bakom tonfiskmackan jag äter. Bara att få den insikten gör det angeläget att läsa Engströms text.
Men när det kommer till jämställdhet och geopolitik sållar sig Engström till majoriteten och hegemonin genom att framhålla patriakats-tes-feminismen och dess slagord snarare än vetenskap och evidensbaserade studier. Det är en ideologi som gör de flesta av dess anhängare blinda för att det finns allvarliga problem i västvärlden avseende barns rätt till sina pappor och verklig jämställdhet. Många gånger är dess förespråkare ovilliga att acceptera att det finns ett alternativt synsätt och att det går att verka för jämställdhet, oavsett kön, utifrån en mer komplicerad analys av makt och där genussystemet kopplas till de ekonomisk-materiella villkoren. Den ideologi hon pläderar för bidrar inte långsiktigt till verklig jämställdhet och trygghet för våra barn, eftersom grundanalysen är skev.
Här utgör Engström alltså inte något hot mot den rådande ordningen och det är även ett skäl till att hon kunde nå den position i EU hon faktiskt uppnådde.
När det kommer till geopolitik är det också förenklad slagordsretorik som basuneras ut i bästa löpsedelsstil. Här har Engström gott sällskap av majoriteten; från konservativa, liberaler och numera även många så kallade socialister. Även om Engström skriver om tiden före det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina så är allt elände, redan då, Putins fel. Alltså en stark idiografisk historiesyn där inget är baserat i materiella villkor eller klasskonflikter. En värld som är svart och vit, där inget är komplext eller mångfacetterat.
Även om Linnéa står ideologiskt långt ifrån sin pappas religiösa tro i Jehovas Vittnen återfinns ändå deras ont och gott-tänkande i delar av hennes politiska budskap.
Det är sannolikt att det är denna förenklingsideologi, inte ovanlig bland många politiker, som får Linnea Engström att framställa sig själv som den förtryckta, trots att hon skjutsas runt i fina bilar, äter lyxiga middagar på fina hotell och i beduintält samt har sexfantasier om män hon ser, samtidigt som maken tar hand om barnen hemma i Uppsala.
Den EU-politiker som kritiserar henne för att hon åker hem för att ta hand om ett barn har förstås hål i huvudet, men kommentaren gör det inte till ett systematiskt förtryck av henne som kvinna, framför henne som förälder.
Engströms politiska fall 2019 består i vad som mer eller mindre kan betecknas som en utrensning. Hon betecknar själv processen som stalinistisk.
I tv-serien ”Lenin: The Train” (1988) får tittaren följa Lenin med anhang 1917 på väg mot Leningrad, via Stockholm. Efter att bolsjeviken Radek uppviglat arbetare vid en tågstation under resan och därmed begått ett taktiskt misstag, uttrycker sig Inessa Armand, Lenins förtrogna, så här i tv-serien:
”Jag insåg plötsligt att det var en rättegång [och inte en politisk diskussion]. Radek sa: Jag bekänner, bekänner… varför använde han den frasen? …Ett politiskt misstag är något man medger… bekänner gör man om ett brott, inte ett misstag. Förstår du vad detta innebär…?”
Med historiens facit i hand är tillägg och utläggning om Sovjet överflödig, men nog hade Lenin rätt när han lovordade Armands analytiska skarpsinne.
Så när Engström själv beskriver processen mot henne i Miljöpartiet just som ”stalinistisk” är det med visst fog. Mekanismerna som Armand såg, känns tydligt igen i Engströms fall.
Oavsett Linnea Engströms egen ”skuld” eller ej, som vissa i Miljöpartiet försöker hävda, är det uppenbart att allt inte står rätt till i detta parti, i varje fall gjorde det inte det anno 2019. Det Linnéa Engström beskriver är så typiskt för det som kan kallas strukturellt sanktionerad mobbning. Generella anklagelser, brist på transparens, otydlighet inför möten etcetera och utfrysning. Det är inget att ta lätt på, även om det drabbar någon i maktposition. Mobbning är bland det värsta en människa kan utsättas för och är något som är svårt att förstå utifrån tills man erfarit det själv. Det är förstås en massa dravel som personer i MP lägger fram mot Engström som inte går att ta på allvar, om vi nu får tro henne själv, med ett undantag:
Engström anklagas för att ha anställt sin man för ett uppdrag. Hon försvarar sig med att ”en avgift för en webbsida som Erik [maken] hjälpt mig med hade hamnat fel”. Här blir jag som läsare inte övertygad, oavsett vad som är sant. Varför berättar hon inte mer i detalj? Det känns som att Engström, åtminstone vid tillfället, är lika blind för sin maktposition som när hon äter flådiga middagar och ”läxar upp en” en fiskeriansvarig i Thailand. Hon tycks helt enkelt inte se det principiellt allvarliga i att hon, i sin position och med sina privilegier, vad det faktiskt verkar, ägnar sig åt nepotism. Och om nu anklagelserna mot henne är ogrundade, så är det olyckligt att hon inte mer i detalj lägger alla fakta på bordet för läsaren.
Här framträder ett annat problem med berättelsen och det är att Linnéa Engström inte tydligt klargör sina privilegier. Det får läsaren gissa sig till mellan raderna. Det byggs en stuga, det köps ett hus, det åks på semester och bekostas dyra ögonoperationer. Saker som bara är drömmar för de många av oss som slavar inom offentlig sektor till alltför låg lön.
Några av de viktigaste frågorna i boken lämnas också obesvarade. Hur frånvarande är hon egentligen fysiskt i sina barns liv? Varför låter hon inte man och barnen följa med till Bryssel? Mannen som är läkare borde väl inte ha något problem att hitta ett jobb, eller bli hemmapappa?
***
Trots allt är det Linnéa Engström som själv berättar allt detta. Som läsare inser jag att det är svårt att skilja författaren, politikern och privatpersonen Linnéa Engström åt.
Det är lätt att börja recensera och kritisera politiken och politikern, som jag här delvis gjort, kanske med rätta, men samtidigt berörs jag av henne som privatperson. Om flickan Linneá och hennes pappa med sin psykiska sjukdom. Dessa delar berör ända in i märgen.
Det viktigaste är ändå att Linnéa Engström över huvud taget haft modet att skriva och publicera denna bok och att hon berättar så öppet som hon ändå gör även om det inte är fulltäckande. Det är en bok som ger insikter om EU-politiken som annars hade varit svåra att få.
Om Engströms politik kan man diskutera, men en sak står helt klar och det är att förutom fiskeripolitik, är det en sak som Linnéa Engström utan tvekan behärskar mästerligt… och det är ordet och skrivandets konst.
info@opulens.se
