KREATIVITET. ”Jag önskar att den här boken tvångsmatades till varje skolpolitiker och person i ledande position i Sverige.” Det skriver Jesper Nordström som läst ”Kreativitet – En kort och munter guide” av John Cleese.
Kreativitet – En kort och munter guide av John Cleese
Översättare: Elisabeth Helms
NoPolar Publishing
John Cleese kräver ingen presentation. Ytterst få komiker, ja, kulturpersonligheter över huvud taget, är så kända som han. Det kan vara värt att påtala att hans bakgrund är tämligen lik Hasse och Tages. Cleese är akademiker och utbildad vid ett ärevördigt universitet som han beskriver som fullständigt mördande tråkigt i sin bok ”Kreativitet – En kort och munter guide”. Därför var det också för honom närmast nödvändigt att bryta sig loss från den miljön på kvällar och helger. Hasse Alfredson hade sitt spex, Cleese gjorde ett slags krogshower.
Indirekt blir det ju en känga åt universitetsvärlden som i sammanhanget får representera det konservativa, fyrkantiga och stelbenta. Jag vet inte om jag ger Cleese helt rätt när han framställer det så. En högre utbildning har väl ändå ett slags myt om sig att innefatta bohemiskt leverne och visst finns det ett slags romantiskt skimmer kring universitetsvärlden i det avseendet. Men det utesluter förstås inte att det också finns träiga och tråkiga inslag och det är dessa Cleese tar fasta på.
Den tristess i universitetsvärlden som Cleese talar om säger nog ändå mest om honom själv. Han ger oss en rätt robust och korthuggen text med ett språk som faktiskt ligger i linje med hur han pratar. Jag har svårt för att exakt sätta fingret på det men jag hör lite av hans karaktär ”Basil Fawlty” i bakgrunden när jag läser.
Bristande kreativitet i läraryrket
Så ger han oss, som utlovat i bokens titel, tips när det gäller kreativitet och väljer ganska uppenbara källor att hämta exempel från så som Einstein och andra stora andar.
Vad som slår mig är att han visar på sätt att befrämja kreativitet som går stick i stäv med hur tillståndet är i yrken som borde befrämja just detta. Ta läraryrket, detta kall som numera inte erbjuder särskilt mycket i form av det svängrum eller den betrodda professionalitet som annars borde vara självklarheter i ett uttalat akademikeryrke.
Sköldpaddshjärna vs harhjärna
I sin bok tar Cleese upp begreppet sköldpaddshjärna, och det är ju gefundenes fressen för oss svenskar som kan dra en direkt parallell till Skalman i Bamse.
Det är just det där långsamt, mumlande sega, där folk inte blir ”micromanaged” in i varenda liten detalj, som kan visa sig vara verkligt kreativt. Detta i kontrast till att varje sekund skall vara tjo-och-tjimmigt präglad av flåshurtig klämkäckhet. Ofta ses någon färgstark clown som sinnebilden för det kreativa men det utesluter ju just det som jag skulle vilja beteckna som mer introvert klurigt.
Rent faktiskt påvisar Cleese hur det öppna kontorslandskapet är totalt mördande för den sanna kreativiteten. Ja, den verkliga kreativitet som kräver eftertanke och ställtid. Här ser jag helt enkelt en förklaring till varför läraryrket är det som dalat mest i status i Sverige under flera decennier. Pedagogyrket är i någon bemärkelse en konst och har nu närmast satts i något slags rävsax, i form av oändliga krav på dokumentation och protokoll som snart gör läraryrket lika mekaniskt som att sitta i kassan på Ica eller köra truck. Inget ont om dessa yrken, de har också sina hjältar men tjänar här som exempel på att jämföra det teoretiska kunnandet med det praktiska. Här kan det vara en idé att hänvisa till Jonna Bornemark och tankar om det ”omätbaras renässans”!
Cleese nämner sedan också begreppet harhjärna och jag utgår från att ni förstår hur denna förhåller sig i ett motsatsförhållande till skölpaddshjärnan. I analogi med detta kan man nästan se vad skillnaden mellan parterna i så kallade radarpar kan betyda för skaparkraften. En hjärna som både innefattar Helan och Halvan eller Sancho Panza och Don Quijote är vad som är fundamentet för det kreativa.
Cleese definierar kreativitet på djupare vis
Genom läsningen ser jag hur Cleeses förhållandevis väl vetenskapligt underbyggda argument om vad som är kreativt går stick i stäv med det som oftast framställs som kreativt. I Cleeses värld handlar det alltså inte om att vara en ”färgsprakande lattjande clown” utan något mycket djupare som nutidens yrkesliv tyvärr inte lämnar något utrymme för.
Jag önskar att den här boken tvångsmatades till varje skolpolitiker och person i ledande position i Sverige, inte minst med tanke på den passus som avhandlar vilka miljöer som befrämjar kreativitet.
Det är nog inte John Cleeses avsikt att vara uttalat politisk men det kan nämnas att han i samband med lanseringen av boken gjorde ett rätt satiriskt och närmast aggressivt framträdande om vad kreativitet inte är och när jag ser det klippet på Youtube tänker jag bara: kommunal verksamhet, Sverige 2025.Och nej det är inte bara en fråga om pengar, utan det kan lika gärna sägas handla om mentalitet och strukturella frågor.
jesper.nordstrom@opulens.se
