Jansson förmår att ge de tigande en röst

Litteratur

RESERVATIONSLÖST. ”I Råa bönor inatt demonstrerar Henrik Jansson en ansenlig berättartalang. Han skapar stämningar som kryper sig på, och verkligen förmår att tränga in i medvetandet. Jag huttrar. Jag känner ofta en lätt melankoli som Henrik Jansson förmedlar mellan raderna”, skriver Crister Enander.

Råa bönor inatt av Henrik Jansson
Scriptum (2017)

Regnet är kallt. Det öser inte ner, men det är ett av dessa envisa regn som aldrig tycks sluta att falla. Han sitter på en parkbänk. Kläderna dryper av all väta. Han bryr sig inte det minsta om vädret. Det är sent en tisdag, en av dessa tisdagar som borde blivit strukna ur världens samtliga almanackor. Dessa onda tisdagar. Dessa långa dagar som varken vill vara vänliga eller stillsamma. Han sitter kvar på bänken. Han bryr sig inte längre om regnet. Affe har just, efter en dag full av trista tankar och motgångar, blivit utkastad från sin stamkrog och är inte välkommen dit på flera veckor. Och inte var det hans fel. En man slog sig ner vid hans bord, han sade att han hette Adolfsson, och denne främling som framstod som allt annat än en vänlig själ lyckades slå ut Affes öl, inte en gång utan två. Varvid förstås servitrisen – som Affe visste heter Katri – fick nog och krävde att Affe inte skulle ha mer och dricka. Han orkade inte förklara hur det egentligen gått till. Det var, som sagt, en sådan tisdag. En av dessa dagar då de bästa förklaringar saknar all betydelse.

Elva månader har hunnit passera sedan hans kärlek Susanne dog i Henrik Janssons novell ”En dålig tisdag” i samlingen Råa bönor inatt. Självfallet sörjer han fortfarande. Det är inte bara tomt. Han är inte bara vilsen och en aning förlorad i sin ensamma tillvaro. Saknaden gör ont och värker i honom på ett sätt, och med en molande och påträngande styrka, som han aldrig ens trott var möjlig att uppleva. Kärlek är en av de svåraste känslor vi möter och ska handskas med. Kärleken är mjuk. Den är varmt och himlastormande. Den är krävande och kan vara nog så hård. Den omfattar allt och ger en lyster och en utmaning som ingen annan känsla är mäktig.

Kärleken, den äkta kärleken för en annan människa som omfattar exakt allt och saknar de där banala reservationerna som annars undergräver så många andra känslor, tar sig djupt ner i själen och bildar stommen i varje enskild dag, fyller även varje natt av hemsökelser och onda tankar då den älskade ligger i deras säng och sover lugnt och tyst och hennes trogne man inte på villkors vis vill väcka henne till de demoner som han denna natt sitter och brottas med i självvald ensamhet. Han tittar på henne. Blicken svämmar över av ömsinthet. Det räcker långt och kan nog så ofta vara tillräckligt för att jaga bort åtminstone de allra aggressivaste av de svarta anfäktelserna. Sådan är kärleken. Det vet Affe. Och han saknar den med en kraft som ibland blir honom övermäktig.

Affe har på morgonen och den sega förmiddagen tänkt mycket på Susanne. Det värker. Hela denna dag gör ont.

Just en sådan tisdag är det. Enbart så som tisdagar kan vara.

I Råa bönor inatt demonstrerar Henrik Jansson en ansenlig berättartalang. Han skapar stämningar som kryper sig på, och verkligen förmår att tränga in i medvetandet. Jag huttrar. Jag känner ofta en lätt melankoli som Henrik Jansson förmedlar mellan raderna. Han har inga som helst anlag att predika. Han berättar. Han skildrar vardagen som den är och försöker varken försköna eller göra den fulare eller mer frånstötande än vad den är. Mitt i det tröstlösa finns där en varm blick med vilken han alltid ser på såväl sina karaktärer som omgivningen. Ett vemod som förses med värdighet, en resning mitt i vad som kan uppfattas som ett sakta förfall.

Mitt i novellerna finns, som jag ser det, en tydlig ansats till ett sökande. Henrik Jansson ställer mellan raderna frågor till den tid som är vår samtid. Han förundras över vad som skett, han noterar den nya tidens tilltagande brutala omänsklighet där den enskildes värde verkar – perverst nog – förvandlas till en fråga om siffror och lönsamhet och inte längre det grundläggande människovärdet. Inför den utvecklingen ställer Hanrik Jansson en rad ytterst drabbande och skarpsinniga iakttagelser och konkreta skildringar. Hans ärende är inte att agitera; han vill inte stå uppe på en sockerlåda och hålla brandtal. Det är inte så han tolkat sitt uppdrag som författare. Han genomför med ovanlig resning och stark okuvlighet sina undersökningar och närgångna granskningar i den ena lysande novellen efter den andra. På så sätt drabbar de desto hårdare, och blir ännu effektivare i sin samhällskritik. Vardagen talar direkt till läsaren.

Det är inte längre tidigt i livet. Mödrar kräver vita kistor. Fäder hostar blod. Cancern och andra obarmhärtiga sjukdomar härjar bland släkt och vänner. Flera i den äldre generationen har hunnit dö. Vem är nu äldst i släkten? Vem måste bära familjens minnen så de inte förloras och för all framtid förstörs? Och barnen är inte bara vuxna. De har egna barn som slukar det mesta av deras lediga tid. Livet har nått en märklig vändpunkt, en andra andning som man under tidigare år inte ens var medveten om väntade därbortom krönet och allra minst anade man att dessa år låg så ofattbart nära.

Denna tid, en form av mellantid mellan medelålder och ålderdom, skildrar Henrik Jansson med en ibland sorgsen och andra gånger lätt sordinerad glädje. Ty livet existerar; livet ska levas under de villkor som bjuds. Tiden rör sig framåt, slukar den korta tråden som är en livslängd. Dessa dagar måste levas, brukas och tas tillvara. Och i Råa bönor inatt möter en mängd människor som försöker finna just sin väg genom dessa år som ingen annan kan skänka mening och innehåll. Det är egentligen enbart upp till oss själva. Det är vi som måste fylla dagarna och de mörka nätterna med mening.

Råa bönor inatt är en övertygande och ytterst gripande skildring; den skär rakt igenom den alltmer smärtsamma samtid som är vår. Den vemodiga tonen, som Henrik Jansson ofta återvänder till, svarar på ett överrumplande och nog så sorgligt sätt exakt mot vad som hänt med samhället under de senaste decennierna. Demoleringen fortsätter. Fattigdomen tilltalar. De utstötta blir bara fler och fler. Och få författare är, som Henrik Jansson, lika skickliga att skildra denna djupt beklämmande utveckling, och på ett rakt och okonstlat sätt fånga dess skiftande grå och färglösa valörer och att samtidigt förmå att ge de tigande och de tystade en röst.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen