Jakten på Dagermans förflutna

Litteratur

BIOGRAFI. ”Jag slutar aldrig att förvånas över den mängd begåvade kvinnor det fanns i förkrigstidens anarkistiska och syndikalistiska rörelse och hur de har fallit i nästan fullständig glömska”, skriver Tom Karlsson som läst Skuggorna vi bär.

Skuggorna vi bär. Stig Dagerman möter Etta Federn i Paris 1947
Lo Dagerman och Nancy Pick
Norstedts (2017)

För omkring sjuttio år sedan besökte Stig Dagerman Etta Federn på hennes hotellrum i Paris. Dagerman var då en ung begåvad författare, journalist och anarkist. Han hade nått framgång med romanen Ormen, dramat Den dödsdömde och reportageboken Tysk höst. Nu var han med sin hustru Annemarie i Frankrike för att skriva reportage, i samma anda som i Tysk höst.

Annemarie var för Stig Dagerman ett fönster ut i världen. Hon och hennes föräldrar var tyska anarkosyndikalister, som hade tvingats fly undan nazister och fascister, från Tyskland till Spanien, Norge och Sverige. De hade varit i Spanien under inbördeskriget och kände många av tidens legendariska anarkister. För Stig, som var mera av en drömmare i det neutrala Sverige, var de säkert ett slags hjältar. Det var tack vare sin hustrus kontakter han lyckades åstadkomma reportagen i Tysk höst och det var också genom henne han kom i kontakt med Etta Federn.

Etta Federn hade också erfarenheter av att vara förföljd och flykting. Hon var författare, intellektuell, judinna och anarkist i Tyskland. Hennes böcker hade bränts av nazisterna och hon hade tvingats fly till Spanien, där hon var aktivt med i den anarkistiska kvinnorörelsen Mujeres Libres och verkade som lärare i flera skolor. Det var också där hon hade lärt känna den unga flickan Annemarie Götze. Efter fascismens seger i inbördeskriget flydde hon till Frankrike tillsammans med sina två söner. Den ena sonen dog som officer i den franska motståndsrörelsen. Själv levde hon fattig och isolerad i ett hotellrum i Paris, ibland tillsammans med den yngre sonen, som hade svårt att finna sin plats i det nya landet. Av Dagerman reportage blev det inte så mycket, men bekantskapen med Etta och hennes yngre son gav ändå uppslag till två texter. Capitaine Jean in memoriam är dels en hyllning till en fallen martyr, Ettas son, men också en anklagelseskrift mot medlöpare som nu hyllade motståndsrörelsens hjältar i skenheligt fosterländskt patos.

Den andre sonen kom att träda fram på ett helt annat vis i dramat Skuggan av Mart som är en grym och skoningslös pjäs. Ännu skoningslösare är den, då Dagerman uppgav att Federn och hennes söner var förebilder för personerna i dramat. Pjäsen handlar om en mor, Angelica, hennes son Gabriel och skuggan av hennes andra son, martyren och hjälten Mart. Det är den döde sonen som dominerar familjen och modern mobbar grymt den yngre sonen, som är närsynt, svag och närmast en antihjälte. Pjäsen slutar med att Gabriel gör revolt och dödar modern. Det är alltså inget vackert porträtt av den ”goda modern”  Dagerman visar upp och om det verkligen är Federn, som han flera gånger besökte och umgicks med, han har i tankarna är det ännu grymmare. Frågan är i så fall vem som i verkligheten var värst, Federn eller Dagerman.

Många årtionden senare möts Lo Dagerman och Nancy Pick i samma stad. Lo försöker komma närmare sin far, Stig, som begick självmord då hon var ett litet barn. Nancy söker sina rötter hos Etta, en av släkten totalt bortglömd kvinna. Nancy fick reda på att det fanns ett skådespel, där hennes bortglömda släkting stod som modell och hon blev nyfiken och lyckades få kontakt med Lo. Eftersom båda var skrivande människor beslöt de sig för att tillsammans tränga sig in i mötet mellan Stig och Etta och dramat Skuggan av Mart.

Problemet i deras möte, men också det som ger boken dess spänningspunkt, är att Lo är angelägen att försvara sin pappas grymma bild av Etta, medan Nancy vill se henne som en förebild.

Man kan alltså se boken som ett detektivarbete, där de två författarna har olika agendor och vill befria varsin misstänkt. Lo vill se Etta som den skyldiga, att hon var en grym mor och att Stig chockades av hennes beteende. Nancy vill däremot tona ned denna aspekt. I stället betonar hon att Etta visserligen kunde vara hård, men att Stig i sin ryggsäck redan hade med sig en moder som övergivit honom som barn, skildrat i romanen Ormen där det också förekommer ett modersmord.

Det är naturligtvis en mycket överdriven bild jag här ger av deras förhållande. Utgångspunkten är en biografisk läsning där de analyserar och utforskar omständigheterna kring skådespelet. För läsaren är det spännande att följa med hur deras jakt på material fortskrider. För svenska läsare är det kanske inte så mycket nytt som framkommer om Stig Dagerman. Däremot väcker nog Etta Federn nyfikenhet. Jag slutar aldrig att förvånas över den mängd begåvade kvinnor det fanns i förkrigstidens anarkistiska och syndikalistiska rörelse och hur de har fallit i nästan fullständig glömska.

Jag hoppas verkligen att Nancy Pick fortsätter sitt arbete med att återuppliva minnet av Etta Federn. Hon är värd att bli ihågkommen annat än som den onda modern i Stig Dagermans pjäs och en nothänvisning i litteraturhistorien.
Utifrån författarnas synvinkel och bokens premisser är naturligtvis denna biografiska tolkning intressant, men man kan ändå ifrågasätta dess större relevans. Skillnaderna mellan dramats Angelica och Etta är enorma. Snarare än att vara ett porträtt av Etta ser jag Angelica som en representant för efterkrigstidens Frankrike, där de tidigare medlöparna nu tog åt sig äran av antifascisternas kamp.

Om det inte hade blivit allt för tydligt, kunde han ju ha kallat modern Marianne, som är Frankrikes nationalsymbol. Den här kritiken kommer mera direkt fram i hans artikel Capitaine Jean in memoriam. På så vis skulle Skuggan av Mart främst ha illustrerat samma tema i dramats form.

Det är kanske inte i lika hög grad Los och Nancys inringande av mötet mellan Stig och Etta som ger boken dess värde. Snarare är det berättelsen om deras egna möten med, och utforskande av, andra människor på vägen. De skriver ledigt och underhållande, så att de lyckas hålla spänningen uppe. Författarna lyckas kanske inte bevisa vem av de misstänkta som är skyldig till större grymhet, men man sträckläser ändå boken med nöje och intresse. Personligen kan jag nog väl tänka mig att Stig Dagerman och Etta Federn tillsammans diskuterade pjäsens tematik och sina egna familjerelationer och problem. Naturligtvis kan Etta Federn ha varit nedbruten av sorg och framtidspessimism och blivit kall och grym mot sin son. Det kan vi inte veta. Likaså kan Stig Dagerman ha låtit sina egna traumatiska minnen av sin mor skölja över Etta. Det kan vi inte heller veta. Lo Dagermans och Nancy Picks spekulationer är ändå intressanta och gör boken läsvärd.

TOM KARLSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Om Sara Danius

BRILJANS. Hellre skulle jag, för att sammanfatta hennes briljans, låna några ord
Gå till Toppen