FACKBOK. ”Det är närmast en heroisk bedrift att så initierat skildra 128 år av judisk historia,” skriver Gregor Flakierski som läst Eva Ekselius Augustprisnominerade bok ”Vakna, mitt folk!”.
Vakna, mitt folk!
– Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska
av Eva Ekselius
Volante
Eva Ekselius bok om judisk historia mellan två revolutioner är ett mäktigt verk i alla avseenden. 500 sidor i storformat, en käll- och litteraturförteckning som tycks aldrig ta slut, en ännu längre notförteckning, oumbärliga person- och sakregister, dessutom rikt illustrerad (den sortens utgivning ser sällan dagens ljus nuförtiden). Men framför allt är boken mäktig till sitt innehåll, det är närmast en heroisk bedrift att så initierat skildra 128 år av judisk historia, med skeendet i Europa som en fond, men lika mycket som en del av samma historia.
Det bör påpekas att Ekselius skildrar enbart den askenasiska, väst- och östeuropeiska judenheten. Den sefardiska lämnas helt utanför.
Det sker hela tiden ett intrikat samspel mellan det judiska samfundet och omgivningen. Upplysningstiden, med sin betoning på förnuft, kritiskt tänkande, ifrågasättande av religionen, och jämlikhet som bästa sättet att utveckla samhället – helst under en upplyst despot, fick snart en judisk efterföljare i den så kallade Haskala-rörelsen.
I både Frankrike och Tyskland hade det växt fram en förmögen judisk överklass som gärna härmade aristokratin, och kom att i vissa avseenden, som klädsel och allmänt utseende, likna sin kristna omgivning. Därifrån var inte steget långt att se sig som en del av samhället, och kräva sin medborgerliga rätt.
Från en sluten och förmodern värld tar man jätteklivet in i moderniteten (jämför med flera av dagens migrantgrupper!), vilket oundvikligen skapar nya konflikter och motsättningar. Det faktum att den kristna världens marsch mot modernitet och sekularisering hade pågått under flera hundra år medan det judiska språnget togs under en mycket kortare tid, blott några decennier, skärpte spänningarna ytterligare.
En viktig roll för både den kristna och judiska upplysningen kom att spelas av flera judiska kvinnor som höll ”salong”, en kombination av mötesplats och diskussionsklubb, där en intellektuell elit kunde umgås otvunget över religiösa och etniska gränser.
Annars är Upplysningen, den kristna likväl som den judiska, inte bara en elitföreteelse, utan i hög grad ett manligt projekt. Det dröjer en bit in på 1900-talet innan jämställdheten börjar förverkligas på allvar och omfattar även kvinnorna. Att lyfta fram kvinnorna tillhör en av bokens stora förtjänster.
Franska revolutionen
När Upplysningen kulminerar i Franska revolutionen är förväntningarna mycket höga, inte minst bland judarna, och entusiasmen stor då mycket infrias. En progressiv lagstiftning införs som innebär medborgerliga rättigheter för alla, också första gången någonsin också för judarna.
När revolutionen urartar i massterror, infinner sig besvikelse och missmod bland många. Men då revolutionen kapas av Napoleon, som befäster många av landvinningarna samtidigt som han sätter stopp för excesserna, bekräftas de judiska rättigheterna och alla restriktioner avskaffas.
Sedan tar krigen vid, och det kan vara på sin plats att påpeka att Napoleons krig är, åtminstone till en början, försvarskrig, något som jag tycker att Ekselius missar.
Och Napoleons arméer tar med sig den progressiva lagstiftningen till de erövrade länderna. Man river getton så att säga, på vissa ställen som i Frankfurt rent bokstavligt. Hans förkrossande seger över Preussen i slaget vid Jena 1806 framkallar en nationalistisk reaktion hos de förödmjukade tyskarna. Det är en nationalism som snart kommer att betona skillnaderna och definiera sig mot andra, som understryker varje folks särart – och sitt eget folks överlägsenhet. Det inre hotet är om möjligt än större, och kommer givetvis från judarna.
Napoleons jämlikhetsmodell
På fler håll uppfattas Napoleons importerade jämlikhetsmodell – som gynnar judarna – som främmande och farlig, och utmynnar i öppen antisemitism.
Napoleons nederlag som följdes av Wienkongressen 1814 innebar en seger för reaktionen och många – dock inte alla – av revolutionens medborgerliga landvinningar drogs tillbaka. För judarna var det ett stort bakslag. Och det blev än värre med den pogromvåg som inträffade 1816 i Tyskland.
Eva Ekselius sätter in händelserna i en solid socioekonomisk och politisk kontext, ännu en av bokens förtjänster. För det första är 1816 ett år av svår missväxt, med fattigdom och hunger som följd, och det går att följa ett mönster av utbrott av antisemitism i tider av ekonomisk kris och social oro.
Det samma gäller för de reaktioner i vissa befolkningsskikt som känner sig med rätt eller orätt hotade av de nya medborgerliga rättigheterna. Skråväsendets upphävande, och en kraftig befolkningsökning, ledde till ökad konkurrens för köpmän och butiksinnehavare.
Sedan fanns förstås en högerpress som hetsade och spred antijudiska lögner, bland annat anklagelser om ritualmord. Senare berikas den antisemitiska arsenalen med pseudovetenskapen om ras och ärvda egenskaper.
Den ryska situationen
Regeringar och myndigheter var inte initiativtagare till våldsamheterna, men passade på att dra fördel av situationen för sina egna syften. Också det ett mönster som kommer att dyka upp med skrämmande regelbundenhet, inte minst så småningom i Ryssland.
Situationen i Ryssland där majoriteten av de askenasiska judarna bodde skiljde sig radikalt från Västeuropa. Ett godtyckligt envälde rådde i det väldiga riket där ganska få judar fick lov att bo. Det ändrades drastiskt efter att stora delar av framför allt östra Polen med mycket omfattande judisk befolkning införlivades med Ryssland efter Polens delningar i slutet av 1700-talet. En så kallad bosättningszon upprättades, och en lång rad diskriminerande lagar och restriktioner infördes.
Ett undantag utgjordes av staden Odessa vid Svarta havet, som var en frizon präglad av relativt stor tolerans och frihet.
Judisk mellanställning
Den judiska befolkningen i Östeuropa var genomgående mycket fattig och hade ofta en mellanställning i en feodal struktur som skatteindrivare, värdshusvärdar, kvarnarrendatorer och liknande. I tider av oro hamnade de mellan adelns hammare och de fattiga böndernas städ.
De flesta levde på småorter, städer eller byar, det som kallades shtetl, där livet var starkt traditionsbundet. Ett uppbrott från ortodoxin skedde under 1700-talet med chassidismen med dess betoning på känsla, glädje och direktkontakt med gud.
Men om den traditionella judendomen fastnade i själlös dogmatism, urartade chassidismen så småningom till obskurantism och ny slags hierarkisk ortodoxi kring tsaddikhoven med dess ledardyrkan och misogyni.
Det är en påtaglig skillnad mot Västeuropa där motsättningarna inom judenheten gick längs med axeln tradition-modernitet.
Det går emellertid att se vissa likheter, reformanhängarna i väst strävade efter mer innehåll i religionen och mindre form, och det hade de gemensamt med chassiderna.
Utvidgade rättigheter
Utvecklingen i Västeuropa under andra hälften av 1800-talet leder sakta mot utvidgade rättigheter för judar som blir undan för undan integrerade i det omgivande samhället. Reformrörelsen inom judendomen gör stora framsteg, och det judiska tänkandet bryter sin isolering och blir en del av en västerländsk sekulär humanistisk utveckling inom kultur, vetenskap och utbildning.
Men det saknas inte bakslag, Mönstret upprepar sig. Grupper inom samhället känner sig hotade av judarnas nya rättigheter, ekonomiska kriser drabbar många, och det resulterar om och om igen i tilltagande antisemitism.
Det bjuds motstånd, judar engagerar sig inom de olika progressiva rörelserna, liberalismen, socialismen, och så lanseras en judisk nationalism – sionismen. Inte särskilt förvånande i en era av nationalism, och, icke att förglömma, kolonialism.
Sionismen får ett stort gensvar bland Östeuropas fattiga judiska befolkning, det är där den blir en massrörelse. Situationen för judarna i det ryska imperiet är utsatt för ständigt godtycke från den enväldiga regimens sida. Ett ljus av hopp tänds med den reformvänlige tsar Alexander II, men det släcks då han dödas i ett attentat av bondesocialistiska revolutionärer inom Narodnaja Volja, Folkets Vilja, som hoppas att på det sättet tända gnistan till en revolution.
Pogromer
Någon revolution blir det inte, däremot en våg av pogromer med förödande konsekvenser för många judiska samhällen, och som ledde till en massutvandring av judar, framför allt till USA.
Och det är viktigt att påpeka att pogromerna hade inte nödvändigtvis med tsarens död att göra, som man länge har trott, ny forskning visar att det fanns andra orsaker, precis som fallet var med den växande antisemitismen i Väst. I Ryssland var läget än värre med en extremt fattiga bönder, växande befolkning, flykt till städerna där det väntade hård konkurrens om jobben, arbetslöshet och misär.
Sionismen, splittrad i flera olika ideologiska fraktioner, fick en rival i Bund, ett judiskt socialistiskt parti, som lämnade ett spännande program för kulturell autonomi efter sig. Det är ingen tillfällighet att första sionistkongressen i Basel sammanfaller i tiden med grundandet av Bund. Dessutom var många judar aktiva i de ryska socialistiska partierna.
Revolutionerna i Ryssland
Många judar deltog i revolutionen 1905, när den slogs brutalt ner, och i dess kölvatten missade tsaren, påhejad av högerkrafterna, en historisk chans att förvandla Ryssland till en modern och demokratisk välfärdsstat. Och åter igen blossade en våg av pogromer upp, nu också i den tidigare fredade frizonen i södra Ryssland.
Det är därför föga förvånande att judarna hälsade med stor entusiasm februarirevolutionen 1917 som tvingade tsaren att abdikera, den provisoriska regeringen avskaffade alla inskränkningar för minoriteter och införde fulla medborgerliga rättigheter för alla.
Ekselius skriver vidare att ”nästan alla” var emot den andra revolutionen i oktober samma år. Det kan mycket väl vara sant, men det vore önskvärt med en källhänvisning här.
Sensmoral
Om man ska försöka hitta en sensmoral i Eva Ekselius bok så tror jag att det är denna: när judarna bemöts av majoritetssamhället med öppenhet och tolerans integreras de, och assimileras i en del fall, och lämnar värdefulla bidrag till samhället inom olika områden.
Om de tvärtom diskrimineras, förföljs och exkluderas, sluter de sig samman mot den hotfulla omgivningen, engagemang riktas inåt, och inte sällan väljer man utvandringens väg.
Alla minoritetsgrupper har givetvis skilda förutsättningar, men jag kan inte se varför samma mekanismer som gäller för judarna inte skulle kunna tillämpas för alla andra minoriteter.
Boken är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok.
info@opulens.se
