POET. Jesper Nordström har läst Johanna Vernqvists bok om renässanspoeten Gaspara Stampa och finner såväl inspiration som fascination.
Poeten Gaspara Stampa
En kvinnas röst i renässansens kärlekslyrik
av Johanna Vernqvist
Ett urval dikter återges i översättning av Johanna Vernqvist och John Swedenmark
Appell Förlag
Konstprofessorn Hans Peter L’Orange ägnade en stor del av sitt yrkesliv att dra gränsen mellan senantik och ungmedeltid inom konsten. Mycket förenklat menar han att kristendomen och nyplatonismen gjort det individuella och volymmässigt kroppsliga till en mer platt tvådimensionell och blodfattig abstraktion.
När Johanna Vernqvist skriver om Gaspara Stampa, en av de främsta kvinnliga poeterna i renässansens Italien, är det som om hon skildrar en rörelse som går åt andra hållet. Brett anlagt visar hon på hur individ, kropp och det profana sakta gör sig gällande igen. Erotiken för att säga det rakt ut.
Renässansen känner vi nog sedan tidigare, utan och innan, men en tråd i boken är att lyfta fram hur de enormt rika bankirfamiljerna började hota kyrkans makt och att kulturella salonger i borgerlig anda började växa fram.
Vernqvist går igenom hur Gaspara Stampa tolkats och tagits emot genom århundradena och det kan vara värt att nämna att synen på kärlekslyrik inte var så intim då utan även fungerade just som högläst salongsunderhållning.
Med andra ord något tvärtemot moderna tonåringars rim i dagbok försedd med hänglås.
Nu framstår det kanske som nonchalant mot hela bokprojektet att säga att jag egentligen inte är så intresserad av Gaspara Stampa i sig, men precis på samma vis som en välgjord tv-dokumentär på Kunskapskanalen kan inspirera så gör även Vernqvists bok det. I det här fallet blir det specifika (Gaspara Stampas kärlekslyrik) närmast en bas för en större och fascinerande rundmålning.
jesper.nordstrom@opulens.se
