Ett ställföreträdande minne 

Litteratur
Gösta och Marie-Louise Ekman (foto: Susanne Otto)

GRIPANDE. Få se om hundarna är snälla ikväll av Marie-Louise Ekman är en ömsint, gripande och vacker skildring av kärleken och banden mellan två människor. En uppvisning i uppriktighet, närhet och stor kärlek, skriver Bo Bjelvehammar.

 

Få se om hundarna är snälla ikväll av Marie-Louise Ekman
Piratförlaget


Gösta Ekman dog ifjol. Den sista akten hade föregåtts av en synnerligen svår sjukdomstid med operation och sjukhusvistelse, från november 2011 till mars 2012. Om detta har Marie-Louise Ekman skrivit en dagbok, för att själv minnas, men även och framför allt för att Gösta ska minnas. Den svåra sjukdomen ställde till det i hans hjärna, han blev så att säga påfallande dizzy. Han behövde en extra hjärna. Dessa anteckningar fungerar så.

Under sommaren 2012 lästes dessa minnen upp, under stora känslor. Sedan fick de båda ytterligare några år tillsammans. De fick umgås fritt, men 2017, lämnades Marie-Louise Ekman ensam med sina tårar.

Det var under en period när Marie-Louise Ekman var chef för den Kungliga Dramatiska Teatern, ett krävande arbete, som måste underordnas besöken och omsorgen om Gösta. Arbetsplatsen visade stor förståelse. I hans klara stunder kunde hon även ge rapporter från sitt arbete. Regelbundet läste hon för honom, om vad som stod på valda delar av tidningarnas kultursidor. Hon framförde även hälsningar från gemensamma arbetskollegor. Världen utanför kom in i sjuksalen vid hennes besök, som var dagliga och långa, utom när Gösta inte orkade längre stunder. Ofta stannade hon kvar på salen, även om han vilade eller sov. Det gällde att hålla sig till äktenskapslöftet att älska i nöd och lust. Det tillstånd, som rådde var nöd.

Anteckningarna är noggranna och klara, särskilt när det gäller tidpunkter och tekniska och medicinska tilldragelser. Alla apparater, som är inkopplade, alla slangar som finns i kroppen, på skilda ställen, det mångfaldiga medicinerandet med morfin och andra gifter och de smärtsamma undersökningarna. Personal passerar revy, sköterskorna benämns med förnamn, läkarna med en stor bokstav, fast inte mot slutet av dagboken, då nämns läkarna, även de med förnamn. Vården är präglad av personlig omsorg och professionalism.

Fortsätt

 

Gösta blir under långa stunder skör, känslig och orolig, särskilt blir han orolig när Marie – Louise inte är vid hans säng. Han gråter ofta och har svårt att förstå hela situationen, särskilt vad nästa steg kommer att bli i behandlingsprocessen.

Det mest märkliga i denna berättelse är att Gösta förlorar sin identitet, han kan inte omfatta skeenden under denna traumatiska tidsperiod. Han står på något sätt bredvid sitt eget jag, har svårt att uttala sig om sig själv. Dessutom lever han med ständiga hallucinationer och nattmaror, objudna gäster besöker hans sjuksal på nätterna, inte bara människor, utan även hundar. Det gör honom ytterligare orolig och ännu mera sårbar. Gösta kan inte svara på hur han mår, för han vet inte riktigt vem han är.

Det är en ömsint, gripande och vacker skildring av kärleken och banden mellan två människor. En uppvisning i uppriktighet, närhet och stor kärlek. Och en vidunderlig förmåga hos en människa att tolka små tecken och signaler. Marie- Louise vet att han älskar fisksoppa, choklad och semlor, det är små liknande kärleksgester, som ger en svår tillvaro, en guldkant.

BO BJELVEHAMMAR

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,
Gå till Toppen