Ett manifest för vår tid

Litteratur
Monica Wilderoth. (Bild: Bjorkwilderoth.com).

FÖRÄNDRING. ”Wilderoth går rakt på sak och tar i itu med det slags egoframhävande teatersyn som tillåts frodas på många institutionsteatrar,” skriver Clemens Altgård i sin recension.

Ett manifest för teatern av Monica Wilderoth
Björn Wilderoth förlag (2017)

I början av 00-talet verkade det som om manifestens tid var förbi, inte bara i politiken utan även i kulturvärlden. Det berodde i hög grad på att modernismens tankegods sågs som passé i postmodernitetens tidevarv. Men så kom den svenska översättningen av Valerie Solanas SCUM Manifesto från 1968 (översatt sju år tidigare av Sara Stridsberg) i en nyutgåva under 2010. På så vis fick boken en förnyad aktualitet genom att citeras i den inhemska politiska debatten. Kanske var manifestens tid inte förbi, trots allt.

Till exempel skrevs det 2009 två litterära manifest. Det rörde sig först om sju författare som publicerade ett manifest i DN där de gav uttryck för en gemensam vilja till ett förnyande av romankonsten. Det dröjde inte länge förrän 31 andra författare gick ut med ett motmanifest i samma tidning. Det första uppropet hade faktiskt ett drag av äkta manifest, även om det var en rätt harmlös bekännelse till en rent berättande skönlitteratur av klassiskt snitt. Motmanifestet var i grund och botten riktat mot dem som försöker formulera en bestämd syn på litteraturen och skapandet. Så det var snarast ett antimanifest med andemeningen att var och en bör skriva som den vill.

Uppenbarligen var 2009 ett bra år i Sverige för manifestskrivande. Då utkom nämligen också Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet, en skrift som primärt handlade om musikens ställning i en digitaliserad värld och hur vi måste lära oss hantera effekterna av det musikaliska överflödet i en tid när nästan allt som produceras blir tillgängligt via nätet. Fleischer pläderade bland annat för sociala gemenskaper som ett slags analog motkraft.

Men sedan dess har det återigen varit ganska tunnsått med manifest. Men nyligen, i slutet av 2017, efter en höst som präglats av #metoo-kampanjen, fick jag ett helt nyskrivet manifest i mina händer. Det rörde sig om Ett manifest för teatern (utgivet av förlaget Björk Wilderoth) författat av Monica Wilderoth, som är skådespelare, regissör och dramatiker.

Det förvånar mig inte att just hon skrivit ett manifest. Redan Wilderoths kulturdebattinlägg i DN, i slutet av augusti 2017, hade drag av manifest med rubriken ”Kraven på lönsamhet försämrar svensk scenkonst”. Det utgick från problemen på Borås stadsteater där hon själv arbetat som teaterchef. Hon hoppade dock av det jobbet för fyra år sedan och riktade den gången skarp kritik mot Borås Kulturförvaltning och talade om hur administration och ledning systematiskt förhindrade henne från att fullfölja sitt uppdrag.

Ett manifest för teatern handlar inte bara om teaterarbete utan kan också läsas som en kritik av ett samhälle som ”inte är till för människor”. Wilderoth går rakt på sak och tar itu med det slags egoframhävande teatersyn som tillåts frodas på många institutionsteatrar. Enligt Wilderoth måste teaterkonsten syfta högre än till enbart reproduktion och att ”visa upp det vi redan vet”.

För att uppnå en förändrande potential krävs det då, enligt manifestet, att aktörerna ger upp egotänkandet. Wilderoth åberopar en tänkare som Gandhi: ”Var den förändring du vill se i världen”. Tonen är trots allt hoppfull: ”Så istället för att låta oss nedslås av mörka tider och urgröpningar av konstformen/samhället, bör vi se det här som ett tillfälle där vi kan stärka våra visioner, organisera oss och rikta blicken mot den stora bilden. Världen, demokratin, freden.” Slutsatsen är således att det måste göras genom att vi förändrar oss själva.

Det finns åtskilligt av allmän livsfilosofisk visdom i Ett manifest för teatern och åtskilliga av manifestets grundläggande idéer torde vara tillämpliga även utanför teatervärlden. Det är ett manifest för vår tid. En tid då ekonomer och administratörer alltför länge haft alldeles för mycket att säga till om på kulturområdet. Inför det nya året 2018 vill jag citera slutraderna i Wilderoths manifest: ”Om du vill att världen ska vara rättvis, klok och jämställd, så börja med att vara det själv.”

CLEMENS ALTGÅRD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Clemens Altgård

Clemens Altgård är poet, frilansande kulturskribent och översättare bosatt i Malmö. Altgård var en av medlemmarna i den numera upplösta poetgruppen Malmöligan. Skrev även några pjäser på 90-talet. Altgård har verkat som kritiker i en rad tidningar och tidskrifter. Under senare år med en stark inriktning på scenkonst i alla dess former.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen