Erik Bergqvist utmanar läsaren med gäckande diktkonst

LYRIK. Lis Lovén ger sig i kast med Erik Bergqvists senaste diktsamling och finner en retsamt gäckande diktkonst.

Vid glömskan av Erik Bergqvist
Nirstedt/litteratur

Det är svårt att hitta något åskådligt eller direkt läsartillvänt i Erik Bergqvists nya diktsamling, ”Vid Glömskan”. Ändå vill jag försöka hitta sådana ställen i boken

Och jag tänker ungefär så här: Det alltid svårt att ge sig in i någon annans föreställningsvärld. Man får i vissa fall försöka gissa sig till någon annans inre tankar, förförståelse, idéer, eventuella fördomar, sympatier och så vidare. Ställd inför Erik Bergqvists föreställningsvärldar måste jag gå över en kognitiv gräns för att få något utbyte.

Någon har sagt att Bergqvists diktsamling är filosofisk. Det tycker inte jag. Dikterna är abstrakta, javisst. Men jag skulle snarare vilja påstå att dikterna framstår som en drift med verskonsten i sig. I denna drift uppstår hålrum, sprickor och, om man så vill, ett slags andlighet. Hursomhelst finns där något, men det är svårt att ringa in.

Jag kan alltså inte påstå att jag spontant tycker att dikterna är bra. Inte heller kan jag säga att de är dåliga. Men det finns ett djupt motstånd, något gäckande för läsaren att ta sig igenom bit för bit.

Bergqvist har uppenbarligen högt ställda anspråk. Ett citat av Suzanne Brøgger dyker upp: ”Min bok tog sju år att skriva, och den kan gott och väl ta sju år att läsa.”

Detta motstånd i dikterna irriterar. Diktarens anspråk innebär, i mitt tycke, att ribban sätts allt för högt.

När jag kommer till terzinerna (Dantes egen diktform) framstår de som överlastade. Bergqvist retas uppenbarligen med läsaren. Först och främst känns terzinerna främmandegörande genom det sätt på vilket Bergqvist använder formen. Det moderna kolliderar med något som skulle kunna vara ett helvete skapat av Dante. Dikterna ger dock inget sammanhängande intryck. Det är detta jag inte kan förmå mig att riktigt ta till mig. Jag vill därför varken kalla detta ”bra” eller ”dåligt”. Det finns i Bergqvists dikter något som svävar där emellan! Kanske kan det kallas gäckande diktkonst.