KULTURPERSONLIGHET. I lördags skulle Jean Bolinder (1935-2020), som avled i somras, ha fyllt åttiofem år. Ivo Holmqvist tecknar ett personligt porträtt av en mångsidig kulturpersonlighet.
Verkförteckningen under hans namn på nationalbibliografin Libris är mäktig. Jag minns honom bland annat från pauserna på Lunds universitetsbiblioteks kafé, en vältalig och underhållande konversatör med något av en renässansmänniska över sig, frodig som en shakespearesk Falstaff. Bakom den ytan dolde sig en känslig människa. Det kan man läsa sig till i hans självbiografi I skuggan av Bolinders verkstad. Mitt liv som jag minns det som kom 2003. Länge hade han det materiellt väl förspänt, en bild i boken visar honom vid en Jaguar E-type.
Det fotot får mig och att tänka på Gunnar Ekelöf som skaffade sig en Bugatti för pappas pengar, innan allt gick upp i rök i Kreugerkraschen. Resten av livet levde Ekelöf stoiskt under knapphetens kalla stjärna. Ekelöfs barndom hade varit känslomässigt påver. Något liknande tycks också ha gällt för Jean Bolinder, åtminstone sedan barnjungfrun Moa plötsligt försvann. Sent i livet anade han sambandet mellan den förlusten och sin livslånga osäkerhet, i en återkommande separationsångest.
Det kan påminna om Ibsens Peer Gynt som tog lång tid på sig att bli vuxen, men det finns likheter också på annat vis: ”Der stod kvinder bag ham.” Jean Bolinders mor som gjorde en klassresa verkar ha hållit en viss distans till sonen, särskilt sedan hennes man begått självmord. ”Först när hon råkar ut för en skada och hamnar på sjukhus, gick hon med på – inte att förlåta honom – men lägga locket på…. Hon var en märklig människa som sonen är glad att ha fått lära känna, beundra och älska.”
Mot slutet av självbiografin citerade Jean Bolinder Karin Boye men satte dit ett extra frågetecken: ”mål och mening med vår färd?” Och han tog inte med nästa rad även om den hade passat bra i sammanhanget: ”men det är vägen, som är mödan värd.” Det visade de trehundrafemtio sidorna med eftertryck. Redan en halvt utplånad reklamskrift på en husfasad i Lund påminner honom om familjeföretaget: ”Bolinders gasspisar äro bäst”, och de allestädes närvarande tecknen och makterna i hans underhållande men framför allt ärliga och utlämnande tillbakablickar har ofta något strindbergskt över sig.
I boken finns tre fascinerande och avslöjande porträtt. Det ena, på själva omslaget, är Anders Zorns schwungfulla oljemålning av farfar-företagsledaren Erik August, behängd med Nordstjärnan, som bistert blickar ner på verkstadskoncernen som han ledde med framgång och hårda nypor. På insidesflikarna finns två bilder på författaren själv, dels om älsklig gosse, målad på fyrtiotalet av den skicklige Olaf Jordan som var invandrad till Östergötland från Österrike. Och dels ett foto taget drygt sextio år senare: fler kilon, vitt hår, glatt leende.
Efter att ha läst de 205 avsnitten förstår man att blicken på porträttet av författaren som ung valp rymde åtskilligt vemod, och att det långt senare grinet inte varit odelat ljust. Skuggan i boken är lång och sträcker sig in i nutiden. Som hos Thomas Mann handlar det om att växa upp i slagskuggan av ett företag, här inte ett handelshus i Lübeck utan en fabrik på Kungsholmen som både på gründertiden och senare var mycket framgångsrik och inkomstbringande. Tre-fyra generationer finns inskrivna i formeln förvärva, ärva, fördärva. Farfars femtioårsdag just före första världskriget tycks ha varit zenit, sedan styckades företaget upp och såldes.
Fadern blev godsägare på gränsen mellan Småland och Östergötland. Efter hans död satte Jean Bolinder sprätt på arvet under fyra uppenbart lealösa Uppsalaår, och någonstans avslöjade han, dock utan bitterhet, att med pengarna försvann också många av vännerna. Han hade turen att hitta en sjuksköterska som inte tog honom för pengarnas skull, när de träffades var de redan slut. Han var en ovanligt mångsidig människa, han var lektor i historia och dramalärare i Lund, och alltså en ständigt produktiv författare i många genrer, inte minst deckare.
Mellan pauserna i kaféet på Lunds UB skrev han Motala stads historia, och det var också i Lund som jag såg honom sista gången, för något år sedan. Han väntade på att komma in till ögonkliniken på Lunds lasarett, jag till en annan avdelning. Men just när jag skulle locka honom till lärda utvikningar ropades hans namn upp, så det blev inget av ett sent utbyte av ord, det kan man beklaga. Någonstans har jag brev från honom men dem hittar jag inte i kökkenmöddingen. Hursomhelst: Jean Bolinder var en vänlig man, på slutet inte alldeles olik ett ibsenskt bergstroll.
ivo.holmqvist@opulens.se
