En ganska oengagerande berättelse om ett äktenskap i fritt fall

Litteratur
Foto: Andreas Elgstrand.

PLATT. ” Det mest givande understråket i Ingen lever i samma familj är den känsla av skräck som speciellt Martin känner för att bli utesluten ur medelklassens gemenskap på grund av något misstag som pekar på att han inte förstår spelreglerna.” Elisabeth Brännström recenserar Claes De Faires roman.

Ingen lever i samma familj av Claes de Faire
W&W (2017)

Fanny och Martin träffas en förtrollad kväll i Berzeli Park. Mötet, som de aldrig tröttnar på att berätta om för vänner och bekanta, leder till äktenskap och några år senare sitter de med två barn i en lägenhet på Hornsgatan och har för länge sedan slutat prata med varandra. Ingenting har riktigt blivit som de föreställt sig  och de har redan börjat gå till en äktenskapsrådgivare. Ett beslut som bara leder till insikten om att de sakta men säkert förlorat sin gemensamma dröm om hur livet och framtiden ska se ut.

För att komma bort från vardagen och den dammiga lägenheten, där barnen nattvandrar och väcker dem genom att knuffa sig ner mellan dem i sängen, bokar Fanny och Martin en semesterresa till Bodrum i Turkiet. En resa som ska gjuta lite nytt liv i förhållandet, men som kommer att få en helt annan utgång än vad paret förväntat sig . Problemen börjar redan på planet när den obehagligt felfria familjen Dagberg oväntat dyker upp, också de på väg till Bodrum.

Problemet med Dagbergs är att Fanny hyllar dem och ser dem som förebilder för det perfekta äktenskapet medan Martin känner sig i underläge och knappt tål se dem, ännu mindre umgås med dem. Den spända situationen kommer att bli en katalysator för allt som gått fel mellan Fanny och Martin och redan första kvällen kommer urladdningen. Martin stormar ut ur huset efter ett misslyckat försök att grilla och börjar larva runt ensam i turistparadiset, full och förbannad, utan att ta kontakt med sin oroliga familj som till sist märker att de klarar sig rätt bra utan honom. Vad de också märker är att även Dagbergs har sina fläckar och ett litet uppvaknande är på plats för Fannys del. Martin får i sin tur ladda ur sig ordentligt genom att ha sex med en (naturligtvis) mycket yngre back-packer och komma till insikt om att han egentligen tycker ganska illa om sin fru.

Det är inte så lätt att oreserverat ta till sig karaktärerna i Claes De Faires roman. Både Martin, Fanny och Dagbergs är rätt otrevliga och ganska platt gestaltade. Ingen av dem väcker någon större sympati hos mig och efter ett tag känner jag att jag faktiskt inte är så särskilt intresserad av huvudpersonernas äktenskapliga problem. Den karaktär som känns mest avrundad är kanske den otillräcklige, oändligt nervöse Martin som av en slump verkar ha hamnat helt fel i tillvaron. Den hårt arbetande men osäkert snobbiga Fanny känns svårare att sympatisera med och Dagbergs liknar tyvärr mest pappersdockor, platta, tråkiga och stereotypa.

Jag har inga större invändningar mot Claes De Faires språk. Han är stilistiskt säker och ibland kan det hetta till i beskrivningarna av parets verkliga känslor för varandra och de rädslor båda bär på. Det mest givande understråket i Ingen lever i samma familj är den känsla av skräck som speciellt Martin känner för att bli utesluten ur medelklassens gemenskap på grund av något misstag som pekar på att han inte förstår spelreglerna.

Tyvärr väcker den här romanen, trots att den bitvis är välskriven, inga starkare känslor hos mig. Jag hade önskat mig en mer djupgående persongestaltning och en starkare laddning mellan huvudfigurerna. Som det nu är biter inte deras problem tillräckligt hårt för att engagera mig på allvar.

ELISABETH BRÄNNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

Det senaste från Litteratur