HISTORIA. Dick Harrison tar sig an diktaturens historia i sin nya bok och följer auktoritära tendenser från antikens tyranner till dagens ledare som Putin och Trump.
Genom historiska paralleller och samtida exempel belyser han hur auktoritära krafter utmanar demokratin och varför vi måste värna våra institutioner, menar Bert Mårald.
Diktatorn. Från Caesar till Putin av Dick Harrison
Ordfront förlag
De auktoritära krafternas frammarsch med därav följande avdemokratisering har flitigt analyserats av forskningen. En föregångare var, sedan Donald Trump första gången valts till president, den tjeckiskfödda tidigare amerikanske utrikesministern Madeleine Albright med Fascism, en varning. Historikern Timothy Snyder följde upp med skriften Om tyranni, en jämförande beskrivning av vad som präglat 1900-talets totalitära rörelser.
I en senare bok Om frihet argumenterar Snyder för betydelsen av att värna bestående institutioner och rådande konstitution, mänskliga fri- och rättigheter och koncipiera en bild av en mer humanitär värld, långt ifrån den narcissism och antiintellektualism Trump förkroppsligar. När denne, trots sitt uppenbara statskuppsförsök, valts en andra gång lämnade Snyder sin lärostol vid anrika Yale för en motsvarande befattning vid Toronto University. Kanske ansåg han det lättare att bekämpa den akademiska frihetens dödgrävare från en position på andra sidan nationsgränsen.
Även den välkände statsvetaren och journalisten Anne Applebaum har skärskådat utvecklingen i böcker som Demokratins skymning och Autokratia AB. Här hemma har den förre professorn i nordamerikastudier Erik Åsard publicerat Hitlers väg till makten med parallell till utvecklingen i USA, där han befarar en lika snabb övergång från demokrati till diktatur. Förhoppningen står till att motkrafter hinner mobiliseras i tid.
Från antiken till modern tid
Knappast överraskande har även den hyperproduktive lundaprofessorn Dick Harrison gett sig i kast med vår tids auktoritära tendenser med boken Diktatorn. Från Caesar till Putin (Ordfront 2026).
Från sin författarlya i skånska Åkarp levererar han en aldrig sinande ström av publikationer med vid spridning i tid och rum.
I sin studie av diktaturen har han valt ett långt tidsperspektiv även om han begränsar sig till Västerlandet, en princip han inte konsekvent följer boken igenom. Denna är disponerad i tre huvudavsnitt. Antiken utgör inledning och 1900-talets totalitära ideologier bildar avslutning, följd av en epilog med konklusioner och personliga reflexioner. Däremellan har infogats en översikt kring kunga- och kejsarmakt, som till inte ringa del består av kompilat från Harrisons tidigare böcker.
För övrigt är ju de flesta regimer före den moderna demokratins genombrott mer eller mindre auktoritära, även om det förekommer oligarkier, handelsrepubliker och samhällen med svag centralmakt såsom Polen, där varje adelsman tillerkändes vetorätt, resulterande i så kallad polsk riksdag.
I de grekiska stadsstaterna uppstod tyrannstyret, infört för att stävja osämja, som kunde övergå i inbördeskrig. Här gällde tidsbegränsning som, om den inte respekterades, legitimerade tyrannmord. Av liknande skäl lanserade Romarriket under republikens tid ett sexmånadersstyre benämnt diktatur. I senare tid har ju begreppet semester återuppstått, med annan innebörd och för avsevärt kortare tid. I Harrisons antikframställning har Julius Caesar förunnats en dominerande plats, säkert för att han kan bygga på en egen biografi över honom. Det låter sig även motiveras av att ord som kejsare och tsar emanerar härifrån liksom att historiens kanske mest berömda tyrannmord ägde rum Idus Martiae 44 f Kr, förevigat i ett Shakespearedrama.
Mellanavsnittet följer utvecklingen från bräckliga kungadömen till absolut monarki, som på sina håll övergick i upplyst despoti. Även Napoleons militärdiktatur, med inslag av upplysningsidéer, ges plats.
Central i debatten var Thomas Hobbes Leviathan, med dess plädering för auktoritärt styre som botemedel mot kaos och anarki. Konkurrens rådde mellan världslig makt, baserad på kejsare och kungar av Guds nåde, och religiös, utgående från påven. För envälde fanns återhållande faktorer såsom föreställningar om goda och dåliga härskare och det berättigade i tyrannmord, vilket Gustaf III och möjligen även Karl XII fick erfara. Vid sidan härom existerade föreställningen att Guds makt var överordnad de jordiska härskarna, vad vi benämner teokrati.
Den moderna diktaturens konsekvenser
Det är först med framställningen av vår tids fascism, nazism och kommunism som Harrisons framställning övergår från ett narrativ, som består av allmänhistoria inte alltid så väl anknuten till diktatorsstyre, till en djupare analys. Av de totalitära lärorna är fascism den benämning som ständigt missbrukas men ändå råder ingen tvekan om att både Putin och Trump ryms inom kategorin, alla olikheter i övrigt till trots. Systemets mönster är igenkännligt, med bannlysning av oppositionella, censur och bokbål samt kontroll av media.
I epilogen tangerar Harrison imperietankens förförelse och förbannelse. I diktaturer går den egna nationens och härskarens ära och storhet ut över folkets välmåga och livsvillkor.
För förändring krävs ett ledarskap, som sätter sanning före förbittring och hämnd, respekterar konstitution och lag, gynnar tolerans och samarbete i motsats till personlig vinning. Därtill kommer en uppgörelse med det förflutnas demoner plus formering av en nationell identitet, som avfärdar militarism och aggression. Tyskland och Japan utgör exempel, då de efter militära nederlag visat att de ändrat attityd från krigslystnad till fredssträvan. För Rysslands del, som årligen hyllar segern i det stora fosterländska kriget, kan gälla detsamma. Ett nederlag i Ukraina kan bli upptakten till att landet gör upp med sitt förflutna. Imperiets yta må minska men folkets välmåga öka.
För Sveriges del har somliga menat att militära nederlag bäddat för gynnsam systemförändring. Nederlaget vid Poltava 1709 och freden i Fredrikshamn hundra år senare anses ha lett landet in på de fredliga inre erövringarnas bana.
I stället för att kasta lystna blickar på grannens territorium blev det möjligt att ”återerövra Finland inom Sveriges gränser åter”. Inom en mindre geografisk ram utvecklades såväl den alliansfria utrikespolitiken som folkhemsbygget. Avslutningsvis deklarerar Harrison att diktaturer är och förblir ett av de största politiska oskick mänskligheten frambringat, värt att bekämpa i alla dess former. Det är bara att instämma.
info@opulens.se
