“Det blir en lyrik som måste hitta ett sammanhang att läsas i.Bilderna är nära men samtidigt överraskande. Övertydliga men samtidigt ogenomträngliga.” Freke Räihä recenserar modern tysk poesi.
Självporträtt med bisvärm av Jan Wagner
Översättning: Aris Fiorestos
Ramús förlag (2017)
Det är en poesi som försöker få syn på saker: på våren, en manet, regntunnans vara – den tarvliga vardagen parad med ett minne. Den försöker förgäves sammanfatta och berätta om något. Poesin vet inte riktigt. Ett lakan blir en fallskärm på så sätt att sömnen, och i den drömmen, blir ett löp ut i det okända där en vaken stund är en obeskrivlig höjd att utgå från. Det är metaforer.
Och kritiken i övrigt envisas med att jämföra Wagner med Tomas Tranströmer. Löjeväckande. Jämförelsen blir den mellan två vattenpölar från samma moln. Wagner går i gruset, Tranströmer sitter i gräset.
Håkan Sandell ropar alla fyra traditionella hurrarop och Malte Perssons översättningar tycks annorlunda.
”Man måste envisas med att sitta mellan alla stolar” säger Wagner i den bästa essän ur en samling poeten och den förlästa litteraturvetaren gav ut 2011. Om det doftar liberal smörja? Poeten är också kritiker i Frankfurter Rundschau.
Wagner menar också mer övertygande att all text skriver in sig i en tradition och han själv använder sina historiekunskaper för att göra nytt i en ständigt förnyande litteratur. I samma essä som ovan avsvär sig Wagner samtidigt all form av tillhörighet. Detta trots att de val som gjorts i boken har tillräcklig politisk innebörd att stå på egen hand.
Att inte tala är att tiga. Att tala om vardagen och individens betraktelser blir samtidigt allmängods som en reproduktion av människan som en enda,endast i fördjupat samtal med litteraturen.
Är det en litteratur för litteraturens skull? Är all litteratur det? Vad ska vi med den till då? Och hur skulle vi klara oss utan den?
Men i boken finns styrkor fördunklat i dikt och förhöjt i essä – istället för tvärtom. Stundtals stannar jag upp och drabbas av lyriken.
Det blir en lyrik som måste hitta ett sammanhang att läsas i. Dikten om att brygga te måste läsas när en brygger te. Jag brygger inte te. Poeten söker beskriva vad den ser men misslyckas ständigt. Det blir som en irritation som inte går att medicinera bort. Den retas. Bilderna är nära men samtidigt överraskande. Övertydliga men samtidigt ogenomträngliga.
Boken som helhet blir en klistrig akademisk underfundighet som helt står utanför världen som omger den och som den försöker undersöka. Det stannar på ytan.
Den poesi vi läser är ett ständigt misslyckande, och det på ett bra sätt,– annars hade vi bara behövt en enda dikt. Och den hade inte skrivits av en tysk akademiker som fastnat mellan stolarna.
info@opulens.se
